Verklighetsuppfattning och mänskligt ansvar

Håkan Snellman


Teoretisk fysik
KTH


© H. Snellman, 1993. Publicerad i Vår Lösen 5/6, 1993


Världsbild och livsuppfattning

Under sin färd genom historien tycks det som om mänskligheten ha varit upptagen av att genomföra olika projekt. I västerlandet var vi t.ex. under medeltiden upptagna av att bygga de stora katedralerna. De senaste 400 åren har västerlandets kulturella elit varit sysselsatt med ett projekt som vi kan kalla "Det Naturvetenskapliga Projektet". På ett sätt tycks det närma sig sitt klimax nu under nittonhundratalets sista decennier. Dess landvinningar är häpnadsväckande: det har tagit människan till månen, klyvt atomkärnan, lyckats transplantera hjärtan och hävdar inte bara att det vet hur universum kom till utan att det kan skapa en teori för allting.

Enligt min mening ser vi nu början på dess slut. Skälet till detta är dels att dess syfte börjar uppfyllas och dels att dess negativa inverkan på vår miljö och vårt tänkande börjar bli alltför stor. En ny era står för dörren och det här projektet måste antingen gå under1 eller transformeras till någonting annat. Eftersom vårt samhälle på ett sätt får sitt liv genom det här projektet, tror jag inte att det bara kan dö bort. Det måste medvetet transformeras till något annat som kan ge fortsatt liv åt vår civilisation - i själva verket inte bara ge nytt liv åt den, utan höja den till en ny nivå.

Det här projektet har gett en oss världsbild som i många stycken är en enastående koherent berättelse. Men samtidigt har den här världsbilden en märkligt depressiv effekt på sina upphovsmän, och många vetenskapsmän har vittnat om den alienation och den meningslöshet som de känner inför tillvaron när de konfronteras med den.

Nobelpristagaren Steven Weinberg skriver t.ex. i De tre första minuterna 2:
"Ju mer universum tycks begripligt, ju mer tycks det poänglöst"

Stephen Hawking säger i en intervju i Svenska Dagbladet 3:
"Bara för att det finns ordning i universum betyder det inte att det har någon mening".

Jaques Monod skriver i Slump och Nödvändighet 4:
"Människan måste... vakna upp ur sin tusenåriga dröm för att upptäcka sin totala ensamhet, sitt fundamentala främlingskap. Hon vet nu att hon, lik en zigenare, befinner sig i utkanten av det universum hon är tvingad att leva i, ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltigt för hennes förhoppningar liksom för hennes lidanden och brott."

Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Det här kan i förstone tyckas inkonsekvent, eftersom världsbild och livssyn i princip är olika saker. Men problemet är att den världsbild som kommit fram ur Det Naturvetenskapliga Projektet på ett envist sätt tycks haka sig fast vid vår livsuppfattning så att den också blir meningslös. Livsuppfattningen och världsuppfattningen vävs samman på ett sätt så att den naturvetenskapliga världsbilden också påverkar våra värderingar i livsfrågor. För att kunna leva i harmoni med världsuppfattningen måste vi därför anamma dess syfte, i vilket dess grundläggande värdering ligger förborgad, och detta syfte blir då också blir bestämmande för vår livssyn.

Med världsbild menar jag här hur tillvaron är beskaffad i fysiskt avseende: vad finns där och hur fungerar det? Den moderna naturvetenskapen söker svaret på dessa frågor genom att renodla sitt förhållande till verkligheten och enbart fråga "hur?" Hur sker något och vad krävs för att det skall ske?

Livssynen å andra sidan skall i stället ge oss en orientering om hur vi skall leva, och måste därför innehålla element som ger svar på frågan "varför?"

Om nu detta "varför?", som skall ge oss vår livsuppfattning, är oförenat med, eller i direkt konflikt med vårt "hur?" så kommer det inte att uppstå den slags harmoniska förståelse, vare sig i människan själv eller i samhället, som krävs för att de skall utvecklas i en riktning som upplevs som meningsfull. Det är därför vi gradvis "ger upp" och mer eller mindre omedvetet låter vår livssyn styras av vår världsbild.

Men vi kan inte söka meningen med livet i vetenskapens teorier och den världsbild den erbjuder. Det borde vara, eller till och med måste vara, precis tvärtom: eftersom vi upplever livet meningsfullt, eftersom vi är kreativa, eftersom vi är förmögna till kärlek, omtanke, respekt och ansvar måste vi söka en världsbild som ger oss en orientering om vad som vi kan förvänta oss, en karta över verkligheten, som är i samklang med denna livssyn. Om kartan för närvarande ser dålig ut och inte innehåller uppgifter om hur vi skall uppföra oss, måste vi byta karta. Göra en ny. Men vi kan inte förvänta oss att vi skall kunna få en bra karta från en dålig livsstil. Om vi fuskar, plundrar och handlar som oansvariga bedragare, så kommer den karta vi kommer att få fram att bli just sådan, helt enkelt eftersom vi med en sådan livsstil inte kan få tag på en bättre typ av kunskap. För att få en bra karta måste vi börja leva på ett bättre sätt:odla kärlek, omtanke, respekt och ansvar gentemot varandra och mot naturen. Bara från ett sådant liv kan bra karttillverkning komma till stånd.

Vår situation i dag liknar i mycket mannen i sufihistorien som letar efter sin nyckel under lyktstolpen utanför sitt hus. Hans vän kommer förbi och frågar om han letar efter något.
- Jag letar efter min nyckel.
- Var tappade du den?
- Där borta i mörkret.
- Men varför letar du här då och inte där du tappade den?
- Det är ljusare här.

Naturligtvis vore det bättre att leta efter nyckeln där vi tappade den. Men vad vi inte berättar, det är att nyckeln varken finns under lyktstolpen eller i det mörka hörnet. De är alla platser som vi skulle vilja att den fanns på. Det är det sätt på vilket vi vill leta efter saker - utanför oss själva. Sanningen är att vi aldrig har tappat den. Den finns i vår ficka. Vi har bara förträngt det. Vi igenkänner den i själva verket inte längre som en nyckel. Det som ligger där ser så skamligt enkelt ut - men är så otroligt svårt att använda - det är därför vi letar på andra ställen.

Den naturvetenskapliga världsbilden ger oss inte mer sällskap på vår livsresa än ett skelett ger. Insikten om att att vetenskapen, vår skapelse, inte är vad vi behöver kom tidigt till poeter och visionärer. I William Blakes kritiska poesi förnekas den obarmhärtigt som förmögen att kunna alstra en giltig världsbild. Och i Mary Shellys Frankenstein finner vi en annan vink om det slags monstrum som vår nya skapelse är.

Men varför inte göra ett nytt försök att skapa en ny vetenskap - ett nytt kunskapssystem - i avbild av hurudana vi är - människor förmögna till kärlek, omtanke och respekt och ansvar? Då skulle vi inte bara kunna utrusta skelettet med kött och blod, utan också blåsa ande in i det. En sådan ny vetenskapen skulle kunna bli vår verkliga följeslagare som kommer att kunna beledsaga och underhålla vår utveckling till allt högre sfärer av kreativitet och tillåta oss alla att blomstra.

Hur konstrueras kunskap?

Vilka skulle då en sådan ny kunskaps karakteristika att vara? För att förstå det måste vi först se hur den nuvarande kunskapen är konstruerad.

Tre ting fordras för att få kunskap:

1. Ett syfte med kunskapen.

Den Aristoteliska kunskapssynen, som föregick den naturvetenskapliga, kan sägas haft som syfte att finna alltings plats i tillvarons ordning. Allt hade en naturlig plats i den Gudagivna ordningen och strävade ytterst efter att komma dit. I den västerländska kulturen når detta sin höjdpunkt i Tomas av Aquinas "Summa Teologicum" som utgör en syntes av kristen teologi och aristotelisk filosofi.

Den moderna naturvetenskapen har tagit som sitt syfte "att söka makt över naturen", "att kunna förutsäga framtiden". Det sker fullt medvetet och i reaktion mot den Aristoteliska kunskapssynen i och med att Francis Bacon myntar uttrycket "kunskap är makt". Det transformeras sedan till det neutralare "kunskap är förutsägelsekraft". Ofta vill vi inte kännas vid detta syfte utan hävdar att "kunskap är bra sig". Vi söker "kunskap för kunskapens egen skull". Men all kunskap har ett syfte. I naturvetenskapen söker vi alltså makt för maktens egen skull. Och det fungerar naturligtvis. Det är just detta som är vårt stora dilemma. Vi har fått en enorm makt men ingen vägledning i hur vi skall använda den.

2. En uppsättning kriterier som leder till den kunskap man söker.

I den aristoteliska kunskapssynen hade man fyra kriterier på förståelse, dvs kunskap, för att finna platsen i ordningen: den materiella orsaken, den formella orsaken, den effektiva orsaken och den finala orsaken. Bara om man kände dessa fyra orsaker hade man kunskap. Den moderna naturvetenskapen har frigjort sig från den finala orsaken. Bacon säger polemiskt om den att "utforskning av finala orsaker är ofruktsamt och producerar likt en jungfru vigd åt Gud ingenting". Bacon ville ha produktion av nyttigheter för samhället, utnyttjandet av råvaror som kunde förädlas till användbara ting. Naturvetenskapen har ersatt Aristoteles kunskapskriterier med ett antal andra kriterier som leder till den eftersträvade förutsägelsekraften: den sysslar bara med upprepningsbara förlopp, den tolkar allt i orsak-verkanrelationer, den kräver lokalitet, dvs att alla orsaker finns inom ett begränsat område, mm. Alla dessa kriterier är i själva verket olika aspekter på förutsägbarhetskraft.

3. En daglig praktik som bas för kunskapen.

Ur denna praktik växer kunskapen fram genom förfining och systematisk odling av synsättet. Det är också nödvändigt för att vi skall kunna nå konsensus. TIll en början möts varje nytt kunskapssystem möts därför därför med en viss misstro, tills man vant sig att se saken på det sättet och börjat tillämpa det i sin vardagspraktik.

Det är dessa tre element som måste finnas för att vi skall kunna odla fram kunskap.

Om vi vill ändra kunskapssynen, måste vi alltså först ändra vårt syfte, därefter vår vardagspraktik och sedan förfina de kriterier som vi, i samklang med vårt syfte, väljer för att definiera när vi har kunskap. Om vi skall få annan kunskap än den vi har nu måste vi därför börja med att leva på ett annat sätt, ett sätt som i vardagslivet ger innebörd åt vårt nya mål med kunskapen.

Den fria viljan

För att förstå vetenskapen men framför allt världsbilden måste vi något diskutera uppfattningen om den fria viljan, även om detta är något av det mer kontroversiella man kan ge sig in på.

Jag utgår från att vi har en existensiell upplevelse av den fria viljan, även om vi kan diskutera hur fri den är. Alternativet, att allt är fullständigt deterministiskt, leder till att livet blir en absurditet.

Att ha vilja är att ha fri vilja. Det ligger i själva begreppet vilja att den är något som självet förfogar över i någon mån fritt. Vi kan också uppfatta detta som att vi är viljeenheter som fäster vår vilja vid syften och mål. Det är från denna intentionalitet som moralen kan härledas såsom en handlings relation till vårt mål. Vad som är fördelaktigt för mitt syfte är gott och vad som är ofördelaktigt är ont. Syftet kan var egoistiskt eller altruistiskt. Detta leder till olika handlingsmönster. Sant altruistiska syften måste ha någon grad av konsensus över sig.

Den naturvetenskapliga metoden bygger på att vi har och kan använda vår fria vilja till att utföra alla experiment som vi önskar för att verifiera en teori. Jag vill då inte behöva "bry mig om", för i så fall kan jag inte utföra de experiment jag önskar för att verifiera min teori. Det val som Francis Bacon, och med honom den moderna naturvetenskapen, gjorde var att sträva efter att få makt över naturen. Så länge detta syfte inte är riktat mot andra människor och deras fria vilja ser det neutralt ut. I själva verket fann man snart nog konsensus om det. Och för att underlätta denna konsensus hävdades det, som en gest av ofarlighet gent emot andra, att "den nya kunskapen" skulle vara till för alla. Rädslan för att den slutna kunskapen, förbehållen ett fåtal, skall utnyttjas manipulativt, i syften som luktar svart magi, har alltid funnits i samhället. Det är härifrån som karaktärer som Faust uppstår.

Man har hävdat att naturvetenskapen är värderingsfri och därför amoralisk, utanför moralen. Som jag ser det är detta inte korrekt. Värdet finns i makten - förutsägelsekraften. En bra teori ger stor makt - stor förutsägelsekraft.

På något sätt har samhället köpts av vetenskapen genom denna idé om att kunskapen skall vara till för alla. Vetenskapsmännen har givits "carte blanche" att utöva sin fria vilja, väsentligen utan inskränkningar. Men resultaten börjar nu bli alarmerande. Makten har kommit utan någon ledning till hur den skall användas. Samtidigt är det en ironi för hela projektet att vi ständigt får höra: "Sorry, men det var omöjligt att förutsäga!", när någon skadlig effekt av den moderna teknologin visar sig.

Som ett sidospår vill jag här peka på något som ständigt dyker upp i vetenskapen, speciellt tydligt kanske i fysiken, nämligen förhållandet mellan naturlagar, begynnelsevillkor och den fria viljan. Naturlagarna är sådana att vi inte kan påverka dem med viljan, de har lagts ner av Gud eller av slumpen beroende på hur man vill se det. Begynnelsevillkoren däremot är just de förhållanden jag kan påverka med viljan. Det är i samspelet mellan dessa två element som teknologin utvecklas. I den observationella situationen kan jag bara använda mig av viljan passivt, medan jag i den experimentella kan använda den manipulativt.

Världsbild och människobild

Varje tid speglas i vår uppfattning om vad världen kan liknas vid.

I den aristoteliska uppfattningen var världen en organism, under vetenskapens första sekel en maskin, först ett urverk - sedan en elektrokemisk maskin. Det är signifikativt att den nu är en kvantmekanisk process - i själva verket en slumpprocess som växer upp och dör bort, antingen i en trött gäspning eller i en domedagsmässig implosion, "den stora krossen", beroende på hur mycket massa universum har. Men det finns en tydlig relation mellan vår syn på universum och vår syn på vad människan är. När universum uppfattas som en maskin, uppfattas människan också som en maskin. Denna relation mellan makrokosmos och mikrokosmos finns hela tiden med oss. Följaktligen börjar vi nu beskriva oss själva som en kvantmekanisk slumpprocess.

Det är signifikativt men samtidigt skrämmande att vi har så svårt att hantera vår inre verklighet. Bäst att inte låtsas om den, att låta den vara ett epifenomen, en slump, då behöver vi inte känna något ansvar. Våra känslor och vår själ är en femtielfte ordningens elektromagnetiska strålningskorrektion till de atomära processerna i vårt inre. I så fall kan praktiskt taget vad som helst tillåtas och rättfärdigas. Vi börjar också allt mer rättfärdiga mänskligt uppträdande med genetiska argument. Ett av många exempel på detta är att det försvar av egoismen som finns i den moderna biologin. Den "själviska genen" är ju på ett sätt bara det genetiska rättfärdigandet av det "själviska självet".

Genom den naturvetenskapliga världsbilden är naturen för oss bara en resurs som det är upp till oss hur vi vill exploatera för att tillfredsställa våra begär - vilket är långt mer än våra verkliga behov! I japansk shinto kallas naturen shizen, ett ord som samtidigt betecknar "det högsta goda". Hur långt från den värderingen har vi inte tillåtit oss att komma i västerlandet, där alla värden gradvis har trampats under fötterna tills ett enda har blivit kvar: hur vi skall få makt över naturen.

Vad jag ofta frågar mig är: hur länge tänker vi acceptera detta, att denna kvasifilosofi praktiskt taget oemotsagd skall tillåtas breda ut sig i medier och tränga in i våra mest sårbara livsvillkor. När skall vi vakna upp och ta itu med de verkliga svårigheterna i stället för att flytta runt livsbrickorna som i ett femtonspel inom det rådande och i grunden ohållbara synsättet?

Helt i konsekvens med denna syn inför vi nu den enda "tänkbara" mätskalan för det icke-materiella: den ekonomiska. Allt som inte har ett pris är värdelöst, eftersom värde är förknippat med ekonomiskt värde. Inget annat värde tycks mätbart. Detta värde leder också till makt, ekonomisk makt, som är det subtila - eller - grova (välj själv) uttrycket för vår oförmåga att längre orientera oss i kvaliteternas verklighet.

Den sammanhängande verkligheten

Felet med naturvetenskapen ligger i själva kriterierna för hur kunskapen bildas, inte bara i hur de tillämpas. Den centrala boven i detta är lokalitetskriteriet (som har kraften av ett postulat). Det säger att jag inte behöver bry mig om. Lokalitet betyder att jag bara bekymrar mig om en del. Men det finns ingen riktig sådan kunskap, eftersom allt hänger samman. Det är vad erfarenheten smärsamt har lärt oss. Kunskap är kunskap om delarna ochhur de hänger samman i verkligheten.

Vi kommer tillbaks här till relationen mellan hur vi lever våra dagliga liv och den förfining av denna praktik till ny kunskap som genomförs i vetenskapen. När projektet börjar producera ny kunskap tillämpar vi den. Därigenom modifieras vår dagliga praktik till att bli mer i linje med det kunskapssystem som vi använder. Vi tenderar alla, eftersom vi utnyttjar den teknologi som kommer fram, att bli mer "vetenskapligt sinnade" i vårt dagliga tänkande: därför mer ensidiga. De aspekter som har betydelse för kunskapssystemet och dess teknologi kommer i vårt intressefokus, och allt det som finns runtomkring, men som inte är beskrivet i systemet blir vi gradvis blinda för. Och detta påverkar vårt förhållande till naturen. Skälet är att vårt syfte är det som blir värdefullt för oss. Vad jag strävar mot blir det jag uppfattar som värdefullt, det får stor mening, stor betydelse för mig. Vad vi värderar är den typ av kunskap som ger makt. Alla andra typer av kunskap blir mindre och mindre värda. Snart betraktas allt som inte är "vetenskapligt bevisat"5 som värdelöst. Det är flummigt och romantisk nonsens. Allt detta påverkar gradvis våra liv, eftersom syftet tar över. Det är i själva verket bara genom att anamma detta värde såsom vårt eget som vi kan leva i harmoni med den naturvetenskapliga världsbilden. Priset vi måste betala är denna smygande, förlamande känsla av meningslöshet som breder ut sig. Den kommer helt enkelt från att makten är vårt enda mening. Mening och värde går tillsammans.

Det är nu tid för oss att ändra detta, att välja ett annat mål, ett som ger ny mening åt tillvaron och därför kan ge en världsbild som kan harmoniera sig med vår livssyn. Allt hänger samman. Livet kan inte tas isär i beståndsdelar. Världsbild och livsuppfattning är förbundna på en djup nivå. Denna relation hänger intimt samman med det som i filosofin brukar betecknas som "immansensproblemet''. Hur mycket av verkligheten finns inuti mig och hur mycket finns utanför mig? Relationen mellan de båda är hur som helst klar: ju mer vi förlägger verkligheten utanför oss, ju mer låter vi världsbilden styra vår livsuppfattning; ju mer vi låter verkligheten vara inuti oss, ju mer låter vi vår livskänsla styra världsbilden. Inom teologin återkommer detta problem som immanens- och transcendensfrågan: är Gud inuti oss eller är han utanför oss? Återigen en fråga om relationen mellan makro- och mikrokosmos.

Låt oss använda denna relation på ett konstruktivt sätt! Eftersom som vi såg att uppfattningen om vad som är kunskap har förändrats i det förgångna, avsiktligt, av människor som valde en ny väg, så kan den förändras igen. I detta faktum ligger vårt hopp. Vi måste använda vår fria vilja (vi som anser att vi har den) till att välja ett nytt mål, ett nytt syfte. Med detta nya mål skapar vi ett nytt nät av kriterier för vad kunskap är. Och allt måste grundas på en nytt sätt att framleva våra dagliga liv. Om vi fortsätter att leva på ett oansvarigt sätt finns det inget hopp om att förändra vare sig oss själva eller omgivningen, hur mycket kunskap vi än samlar in av samma slag. Det är metoden som är fel.

Jag har tidigare på annan plats6 föreslagit att vi som nytt mål skulle kunna välja just "ansvar": "kunskap är ansvar". Vi fokuserar då inte längre på hur vi skall få den manipulativa makten. Vi börjar lyssna till omgivningens behov, strukturernas samband med varandra, inbäddade som de är i en kedja av meningsfullheter. Ansvaret relaterar direkt till frågan "varför". För att detta skall få fäste i världsbilden måste vi börja återinföra teleologiska argument i teoribildningen. Tillvaron struktureras då av inkapslade meningar som griper in i varandra och ur vilka ansvaret kan härledas. Jag skall inte ta upp utrymme med att gå in på detta mera här. Låt oss ta ansvar för vår världsbild genom att bejaka våra goda egenskaper, vår förmåga till kärlek, ansvar, omtanke och hänsyn. Vi inser alla hur som helst att vi måste odla dessa egenskaper om vi skall kunna leva drägligt tillsammans i samhället. Men ytterst är det fråga om en viljeakt. Vi har fått frihet att välja Gudsbild och världsbild. Vilja och välja har samma rot. Världen uppstår ur en viljeakt i sant magisk mening. Men skillnaden mellan svart och vit magi är skillnaden mellan att välja "makt'' och att välja till exempel "ansvar'' som vårt syfte. Att välja "makt'' innebär till slut att vi skär av oss från högre influenser och låter allt utgå från oss själva. Att välja "ansvar'' innebär att vi försöker samstämma oss med en högre vilja och samarbeta med den.

Vilket val vi än gör, måste vi ta konsekvenserna av det f ullt ut. Det ligger därför i vårt ansvar som människor - i vart fall vad gäller alla oss, som ännu är förmögna att bejaka denna livskänsla - att genom en viljeakt börja arbeta på att skapa en världsbild, som är en symbol för ett sådant meningsfullt intentionellt universum och därmed för Gud, en världsbild som leder till ett ansvarsfullt och kreativt förhållande till våra medmänniskor, till våra barns framtid och till naturen, och som i grunden är fullständigt "anti-Monodsk'':

Människan måste till slut vakna upp ur sin månghundraåriga sömn för att återupptäcka sin totala samhörighet med allt, sin fundamentala medkosmiskhet. Hon vet nu att hon lik en universalmedborgare befinner sig i centrum av det universum hon är satt att leva i, ett universum som är lyhört för hennes musik, förväntansfullt uppmuntrande inför hennes förhoppningar, liksom medkännanade med hennes lidanden och sorgset över hennes brott.


Referenser och fotnoter

1. Se t.ex. Bryan Appelyard, Understanding the present. Science and the soul of modern man, Picard 1992.[tillbaks]

2. Steven Weinberg. The Three First Minutes, Basic Books 1977, De tre första minuterna, Prisma 1990.[tillbaks]

3. Intervju med Ingrid Olausson i Sv Dagbladet 7 febr 1989, s 16.[tillbaks]

4. Jacques Monod,Slump och Nödvändighet, Aldus 1972.[tillbaks]

5. Detta är i själva verket ett missförstånd: ingenting kan bli vetenskapligt bevisat, vi kan bara påvisa att verkligheten i vissa stycken tycks fungera så att teorierna inom mätnogrannheten ger korrekta förutsägelser.[tillbaks]

6. H. Snellman: Behöver vi en ny kunskapssyn? i Postsekulariserat Interregnum, ÅSAK (1991).[tillbaks]