Gud och den nya fysiken

Håkan Snellman


Publicerad i GNOSIS 1, 1984. © H. Snellman, 1984.
Förhållandet mellan religion och naturvetenskap har skiftat under århundradena. Från att ha varit intimt förbundna med varandra gled de efter Galileo på 1600-talet isär. Frågan är om de inte nu på nytt börjar närma sig varandra.

Det centrala området för detta närmande är de moderna skapelsemyten, teorin för den Stora Smallen (The Big Bang). Denna magnifika kosmiska utvecklingssaga är skriven på vår tids universella språk: det naturvetenskapliga. Den sammanfattar i sig all kunskap vi har om den materiella världen och formar sig till en bild av hela universum i tid och rum - från mikrokosmos minsta beståndsdelar, elementarpartiklarna och deras byggstenar kvarkarna, till de största strukturer vi kan observera, supergalaxhoparna. I denna "myt" formulerar vår naturvetenskapliga civilisation nu svaren på några av de djupaste frågorna om människans existens och plats i universum. Frågor som: vad är tid och rum, vilket är förhållandet mellan medvetande och materia, är tillvaron deterministisk eller har vi en fri vilja osv får, om inte ett uttömmande svar, så ändå en skarp belysning inom ramen för en i många stycken enhetlig verklighetsbeskrivning på fysikalisk grund. Att det fysikaliska tänkande, som den här berättelsen bygger på, kvantmekaniken och relativitetsteorin, på ett ganska överraskande sätt har analogier med andra typer av verklighetsuppfattningar och världsbilder har uppmärksammats av flera författare på senare tid.

Varför dyker detta intresse för kvantmekanik och relativitetsteori upp just nu? Det är ju mer än femtio år sedan de presenterades.

Ett av många plausibla svar kan vara att vissa tankegångar i den moderna fysiken vad gäller rum, tid, kausalitet, determinism, etc, visar upp likheter med verklighetsuppfattningar i flera österländska religioners filosofier. Många västerlänningar har från 1960-talets början fått kontakt med dessa österländska religioners filosofiska system och deras associerade psykologiska tekniker. Möjlighet har därmed ett nytt tankeklimat, där tillvarons ofta paradoxala natur inte längre är så främmande, växt fram och därmed underlättat förståelksen för den nya fysikens syn på dessa frågor. För denna syn tycks i många avseenden vara paradoxal för det "sunda förnuftet''.

Säkert har ett andligt uppvaknande också medfört en viss nyfikenhet. Är inte den misstro många människor känner inför den teknologi, som kommit fram som resultat av modern naturvetenskap, ett utslag av att vetenskapen är ett fördärvbringande villospår? Eller är det i stället rent av möjligt att vetenskapen också är en väg till det andliga, när man tränger in på djupet av den?

Det är denna fråga som får ett jakande svar i två av de mest omskrivna böckerna som behandlar dessa frågor: Fritjof Capras Fysikens Tao, Korpen 1981 och Gary Zukavs De Dansande Wu Li Mästarna, Askild och Kärnekull, 1983.

En utomstående kan, särskilt med tanke på vad som ovan sagts, lätt frestats att tro att dessa böcker representerar något radikalt nytt vad gäller sambandet mellan fysik och religion. Så är inte fallet. Den nya fysikens arkitekter och skapare, som Niels Bohr, Albert Einstein, Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger, hade alla denna dialog ständigt aktuell.

- Religion utan vetenskap är blind, vetenskap utan religion är lam, menade Einstein. Schrödinger var å sin sida redan före sina arbeten om kvantmekaniken inspirerad av den vediska filosofin och har i flera arbeten vittnat om detta1. Åtskilliga andra vetenskapsmän har fört denna dialog vidare.

Vad som framför allt intresserar Capra, som har utbildning i teoretisk högenergifysik, är parallellerna mellan den moderna fysikens verklighetsuppfattning och den som uttrycks i den österländska myctiken. Trots att denna inte enkelt låter sig fångas i en formel, menar Capras att det finns gemensamma drag i såväl hinduismen, buddismen, konfucianismen, taoismen som zen, och som kan uppfattas som uttryck för en mer enhetlig syn på verklighetens natur. Det tycks mig som om många av dessa gemensamma drag är element i det som ibland brukas kallas den "tidlösa visdomen''.

Capra skisserar först delar av den moderna fysikens idéstruktur. Därefter ger han sig ikast med att skildra de fem ovan nämnda religiösa tankeströmningarnas mest framträdande drag. Så följer parallellerna.

En avsevärd svårighet, som Capra tar upp, gäller språket. Fysikens språk är matematiken. När fysikern skall förklara sin teori, dvs klä den i vardagsspråkets dräkt, måste han använda begrepp som till sin natur inte täcker den matematiska framställningnen. Språket saknar ord för dessa förhållanden. Prosaspråket är anpassat till varadagserfarenhetens begrepp och fungerar väl på den klassiska fysikens nivå. Men på kvantteorins område används en matematik som inte har sin motsvarighet i begrepp på vardagsplanet, något som kvantmekanikens fäder också ständigt påpekade. Begrepp som vågfunktion, kvanttillstånd, kvanta, osv refererar inte till förut känd kunskap - detta vore ju också orimligt att förvänta - det här är den nya fysiken.

Som Zukav påpekar i sin bok, kan vissa av tolkningssvårigheterna i kvantmekaniken hänföras till att den kan formuleras i en ny sorts logik - en s.k. propositionskalkyl - som inte översensstämmer med den vanliga logiken från Aristoteles och Bacon.

Gestaltningsproblem liknande dem i kvantmekaniken återfinns också i den österländska mystiken. Den mystiska upplevelsen låter sig inte adekvat fångas med vardaglivets språk. Detta har till och med medfört att vissa religiösa riktningar - t.ex. zen - inte i första hand förmedlar undervisning via teoretiska utläggningar med språkets hjälp, utan genom praktiska övningar och genom meditation över paradoxer (koans).

Något som Capra underlåter att påpeka är att åtskilliga skolor av esoterisk-mystisk natur utvecklat symbolspråk för att förmedla andlig undervisning. Prallellen med fysikens matematiska symbolspråk är här uppenbar.

De paralleller som Capra tar upp diskuteras nu på nivå av uttolkning till vardagsspråket, och detta leder givetvis till en viss brist på precision. Det ligger så att säga i sakens natur. Parallellerna rör frågor om kvantmekanikens våg-partikeldualitet kontra mystikens både-och-upplevelse, rummets och tidens natur, kausalitet och determinism. Till sina allmänna delar är dessa pralleller intressanta och givande. Av redan det faktum att Schrödinger, som är en av kvantmekanikens upphovsmän, som tidigare nämnts refererat till vedasrkifterna som en av sina inspirationskällor, följer att man bör ta dessa pralleller på allvar. Också Heisenberg och Bohr uppmärksammade, när de via föreläsningsturnéer kom i kontakt med österländskt tänkande, denna typ av paralleller.

Men när Capra försöker sig på att visa paralleller även med mer speciella fysikaliska modeller, som t.ex. kvantfältteorin, S-matrisformalismen och elementarpartiklarnas struktur, blir man mer tveksam. Även om vissa mystikers formuleringar har formella likheter med uttalanden av vissa fysiker, tycks de mig ändå inte vara samma andas barn. Ett ytterligare skäl till denna tveksamhet är att Capras entusiasm i bokens senare kapitel leder honom alltför långt bort från fysikens huvudströmning. Han har på religiöst-filosofiska grunder förälskat sig i ett förslag till matematisk modell (S-matristeorin) för vissa av elementarpartiklarna, de s.k. hadronerna. Detta försök till teori jämförs med citat ur Mahayanabuddhismens Avatamsaka-sutra. Uppmuntrad av de paralleller han tycker sig se, tar Capra detta som en uppenbarelse om att fysiken måste se ut just så. Fysikersamfundet i gemen har emellertid sedan länge övergivit denna teori till förmån för kvarkmodellen, som den utan jämförelse bästa modellen för att beskriva hadronernas egenskaper.

Skillnaden mellan fysik och religion skymtar redan här, särskilt i ljuset av de senare årens experimentella stöd för kvarkmodellen. För fysiken är nya fakta och nya modeller dess livsblod. För religionen (och tron) blir de ofta ett hot. Den vetenskapliga metoden är till sin natur öppen och till stor del pragmatisk. Den teori som är mest generell och stämmer bäst överens med verkligheten, dvs observationer i form av mätdata, är den som accepteras av fysikerkåren som helhet. Många fysiker använder epitetet "sann'' eller "korrekt'' för en sådan teori, trots att de är väl medvetna om att den kan komma att ersättas av en bättre teori, när omständigheterna så kräver. Absolut sanning, om någon sådan finns, kan inte nås med den vetenskapliga metoden. Detta är en av de viktigaste insikterna om kunskapens villkor, som vi nått under det senaste århundradet.

Zukavs bok, De Dansande Wu Li Mästarna , är enligt honom själv i första hand en bok om den nya fysiken. Till skillnad från Capra är Zukav inte fysiker. Han har därför lagt ner stor omsorg på att förklara även sådant som en fysiker kanske alltför lätt förbiser att det behöver förklaras.

Även Zukav tar upp parallellerna mellan den moderna fysiken och den österländska mystiken. Dessa paralleller är mindre framträdande än his Capra, men annars på det hela taget desamma. Också många av de citat från östrländska urkunder och traditioner som skall illustrera parallellerna är identiska med de citat Capra anför. Att Zukav läst sin Capra är inte att ta miste på, även om han hänvisar till föregångaren nedast en gång. Detta betyder dock inte att Zukav kopierar Capra. Han har skrivit en intressant och oberoende text. Dessvärre har han läst sin föregångare så bra att han anammat även dennes kärlek till S-matristeorin. Han har till och med försökt göra den till en dygd. Zukav påstår att sökande efter materiens "minsta byggstenar'' nu har upphört, eftersom detta begrepp i ljuset av relativitetstoerin skulle ha förlorat sin mening.

Sanningen är, som redan torde ha framgått, att så inte alls är fallet. Kvarkmodellen har, vad gäller hadronernas fysik, inneburt ett genombrott för deras förståelse, som är jämförbar med den betydelse Bohrs atommodell hade för förståelsen av atomernas spektra och det periodiska systemet.

Men inte ens på nivå av kvarkar är fysikerna helt nöjda. Fysiken är trots allt ännu inte tillräckligt enkel och enhetlig för att man skall vara tillfredsställd. Därför söker man vidare.

Denna strävan efter enkelhet och enhetlighet, som mycket starkt karaktäriserar dagens fysik, och i själva verket alltid kan sägas ha utgjort dess drivkraft, tycks mig väl så andligt inspirerad. Den har också motsvarighet i många andliga filosofier.

Vilken typ av andlig insikt frammanar då Capra och Zukav ur de paralleller mellan mystik och fysik som de anför?

Det som i först hand kommer fram är, så som jag uppfattar det, vissa aspekter av vad Capra kallar ``trancendental visdom''. I västerlandet brukar vi kalla det för kunskapskritik.

Verkligheten är inte identisk med våra modeller av den. För att prata om den måste vi använda begrepp. Dessa begrepp, t.ex. partikel, våg, rum, tid, har sina rötter i vardagserfarenheten och täcker inte verklighetens natur, när vi går utanför deras giltighetsområde, dvs ner till det mycket lilla i atomernas värld eller till fenomen vid mycket höga hastigheter, nära ljushastigheten. En för många kanske chockerande insikt är, att även rum och tid endast är modeller för att tolka sinnesdata. Einstein ger med sin relativitetsteori i rumtidsbegreppet en ny, mer allmängiltig modell för rummet och tiden, där dessa utgör en sammansatt struktur. Den allmänna relativitetsteorin, med sin "krökta rumtidsgeometri'', innebär en ytterligare generalisering av rummets och tidens natur, där materien sammakopplas med rumtiden. På liknande sätt utgör i kvantmekaniken begreppet kvantum en samtidig generalisering av de båda begreppen våg och partikel.

Vi är "fångar'' i dessa begrepp och modeller. Att inse detta är först steget till att lyfta bort "mayas'' slöja över tillvaron. I den moderna fysiken hänger detta förhållande samman med observatörens roll. Det är han som mäter och kalkylerar. Han tvingas därvid använda begrepp som refererar till vardagserfarenheten, eftersom mätapparaterna måste ge information som kan tas in av sinnena. Denna insikt om kunskapens villkor är mellertid inte specifikt östeländsk. Den har beledsagat oss i västerlandet alltsedan Platons tid.

Mer andlig till sin karaktär är den mystiska enhets- och helehetsupplevelse som Capra liksom Zukav anför som analog med den som framkommer i fysikernas modeller för tillvaron. Eftersom observatören är i centrum för dessa teorier, leder det dock till att den typ av mystiska upplevelser som då refereras till, direkt eller indirekt, får ett självcentrerat drag över sig. Allvarligare är emellertid en annan aspekt, som kan illustreras med ett citat från Zukav och Capra vardera:

Eftersom allt bara är som det verkar
perfekt i att vara vad det är,
utan att ha något med gott eller ont att göra,
eller med accepterande eller avvisande
kan man väl brista i skratt.(Longchenpa)

Alla fenomen i världen är inget annat än
sinnets illusoriska manifestation,
och äger ingen verklighet i sig. (Ashvaghosha)

Alla fenomen i världen - krig, svält, förtryck osv - är inget annat än en illusorisk manifestation hos sinnet! Javisst. Fysiken instämmer. Inget av detta strider mot naturlagarna. Men man måste fråga sig vilken plats i en mer omfattande religiös-filosofisk struktur som denna typ av mystisk upplevelse hör hemma. Annars kan konsekvenserna av dess upphöjelse till "upplysning och insikt'', som hos Zukav, göra en betänksam.

Buddhismen har en till den transcendentala visdomen komplementär aspekt, kallad Karuna - kärlek och medkänsla. Capra anför själv detta i sin beskrivning av buddhismen, men tycks inte uppmärksamma att detta komplement helt saknas i fysiken. Ingenstans i fysikens verklighetsuppfattning (och världsbild) finns det moraliska perspektivet med. Ingen av de teorier eller modeller som hittills ställts upp för att beskriva tillvarons fysiska aspekt ger oss den minsta ledning i vårt handlande mot omgivning och medmänniska. Ett sådant perspektiv kommer som ett svar på frågan "varför?''. Fysiken svarar endast på från "hur?''

Zukav och Capra kommer närmast, när de hänvisar till zenbuddhismen (taoismen) och menar att man skall ``dansa dansen och inte stå emot''. ``Universum är i perfekt balans som det är. Är du ledsen är du perfekt ledsen, är du glad är du perfekt glad'', menar t.ex Zukav. Hur många känner sig nöjda med detta som en moralisk livshållning?

Hur mycket jag än som fysiker skulle vilja instämma i Capras tes om att "fysiken kan vara en väg - en Tao - med hjärta (min kursivering), en väg till andlig kunskap och självförverkligande'', är min övertygelse att den åtminstone på nuvarande ståndpunkt är oriktig. Fysikens verklighetsuppfattning ger bara en aspekt på tillvarons natur. Något hjärta finns inte i fysiken - men heller ingen omänsklighet. Som människor (och fysiker) behöver vi också moraliska ideal, som fysiken inte bistår med, för att inte ledas in i ett "naturvetenskapligt barbari''.

Zukavs mera modesta påstående, att fysiken nu har blivit en studie i medvetandes natur, har däremot mycket som talar för sig. Jag har själv i annat sammanhang2 diskuterat medvetandets strukturering i klassisk och modern fysik.

Trots den kritik av vissa drag i Zukavs och Capras framställningar som jag ovan framfört, anser jag att de på ett intressant sätt belyst viktiga beröringspunkter mellan verklighetsuppfattningen i den moderna fysiken och i mystiken som är värda att upp märksammas av var och en som intresserar sig för den mänskliga existensens villkor.

Sambandet mellan den moderna fysiken och religionen i mer västerländsk form har också behandlats av en svensk författare, Gunnar Edman, i hans bok Den skingrade mosaikens bild, SKEAB, 1982.

Edmans text är en sorts brevroman till en ung nybliven mor, Eva, som varit med på författarjagets kurs vid en folkhögskola. I dessa brev, varvade med moderns poesi, ger Edman en tolkning av den bibliska gudsbilden i den moderna fysikens termer. Titeln anspelar på en medeltida legend. En umbrisk golvläggare, Guido, får i en syn se Guds ansikte på väggen i ett kapell med uppmaningen "gör mig synlig igen''. Han påbörjar en mosaik på väggen, men just som mosaiken skall läggas kommer kriget emellan. Stenarna skingras och först två år efter krigets slut kommer bitarna en efter en tillrätta och mosaiken kan fullbordas.

Boken är värd att uppmärksammas, för den är skriven med stor insikt i den moderna fysikens teorier, även om den i alla stycken inte går lika långt i de kunskapsteoretiska detaljerna som Capra och Zukav. Men hela den moderna fysiken finns med: relativitetsteorin (tvillingparadoxen), den moderna skapelsemyten om den stora ursmällen, den s k "antropiska principen'' och kvantfysiken. Dessutom passerar andra element av den moderna naturvetenskapen, som t.ex. DNA-molekylernas kodning av arvet, fiskars och fåglars navigationssystem och den osannolikt finstämda balansen i ekosystemet, revy. Allt detta har Edman tagit till sig och sökt foga samma till en bild, en mosaik, med vars hjälp han försöker kasta ljus över många av de teologiska frågor som en bibliskt färgad gudsbild leder till. Jag har på annat ställe anmält denna bok mer utförligt 3. Här vill jag bara återknyta till mitt påpekande vad gäller frånvaron av moraliska aspekter i sådana tolkningar. Edman får, i likhet med Capra och Zukav, inte någon som helst hjälp från naturvetenskapen vad gäller hur vi skall leva. Inför Evas frågor om lidandet - ett svältande indiskt barn har dött i hennes armar - har han endast vaga svar, av typen "guds outgrundlighet'' att komma med till tröst. Mosaiken blir, bl. a. på grund av denna omständighet, ofullständig. En naturvetenskaplig gudstolkning leder till en amoralisk och därför ofullständig gudsbild. Den måste kompletteras med andra kvaliteter, som ligger utanför naturvetenskapen.

Ett av de på senare tid mest uppmärksammade verken i den genre som här behandlas, är den teoretiske fysikern Paul Davies bok God and the New Physics, Dent, 19834 , som fått låna sin titel till den här anmälan. Engelsmannen Davies är en kompetent fysiker och väl beläst. Hans specialområde är modern kosmologi, och han har tidigare författat flera populära böcker om den moderna fysiken och kosmologin. Han skriver flyhänt och medryckande. Möjligen är hans framställning (trots att han arbetar helt utan formelapparat) något mer krävande än de övriga tre här behandlade. Framför allt beror detta på att han behandlar så många olika idéer.

Davies slår redan från början an tonen med ett provokativt uttalande: "Enligt min åsikt erbjuder naturvetenskapen en säkrare väg till Gud än religionen.''

Den nya fysiken har, enligt Davies, kastat över ända så många sunda förnuftsuppfattningar om rum, tid, materia, kausalitet, determinism etc att ingen seriös religiös tänkare kan ignorera det. Vissa frågor som teologin tidigare brottats med har nu helt överskuggats av den vetenskapliga syn på dessa, som kommit fram på senare år.

Till dessa frågor hör bl.a.enligt Davies de "Fyra stora'' existensfrågorna: Varför är naturens lagar som de är? Varför består universum av de objekt som det gör? Hur kom dessa ting till? Hur fick universum sin organisation?

På vägen mot att söka formulera naturvetenskapens svar på dessa frågor behandlas flera teman, t.ex.: Hur uppkom universum? är universum skapat av en slump eller genom en plan? Vad är liv? Vad är medvetande? Vad är självet? Har universum ett slut? osv. De flesta av dessa frågor kan formuleras som belysningar av vår gudsbild, och Davies diskuterar oftast frågorna just i sådana termer. Han framställning placerar dialogen mellan religion och fysik i en mer västerländskt orienterad ram än Capra och Zukav. Tyvärr innebär det att det andliga perspektivet blir mer onyanserat. Alltför mycket av Davies resonemang är enligt min uppfattning av typen antingen-eller. Gudsbilden tvingas in i kategorier. å andra sidan gör detta hans text sannolikt mer lättillgänglig för oss västerlänningar.

Att vetenskapsmännen söker tillämpa sina teorier på universum som helhet är mänskligt. Det ställer emellertid samtidigt upp svåra problem av principiell natur. Fysiken överskrider sina gränser. Fysik handlar i sträng mening om upprepningsbara förlopp. Men universum är ingen sådan händelse (i vart fall för oss). Vi måste till och med i astronomin nöja oss med observationer snarare än experiment. Det blir då exemplens mångfald som får tas som evidens för teorins giltighet.

Naturligtvis är alla händelser i sträng mening unika. Men fysiken arbetar utifrån principen att bara vissa yttre betingelser är relevanta för att ett visst förlopp skall äga rum. Begynnelsevillkoren för försöken kan specificeras med ett ändligt antal (tal-)angivelser. Något annat vore ohanterbart. När vi därför drar slutsatser om det mycket avlägsna och det mycket stora, bör det göras med reservationer. Vår arbetshypotes är att naturlagarna är desamma överallt i universum.

När allt detta är sagt ger vi oss djärvt i kast med de stora frågorna.

- Fanns det en skapelse?

- Ja, svara teorin om den stora smällen.

- Nåväl, om den fanns: var det Gud som skapade? Hur mycket var så att säga oundvilktligt enligt naturlagarna? Eller är naturlagarna också skapade av Gud?

Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori skapades rummet och tiden "samtidigt'' med universum. Men hur kan Gud planera och skapa före tiden, det är ju aktiviteter i tiden? Denna fråga föranleder Davies så småningom till en längre utläggning om tidsbegreppets roll i klassisk och modern fysik. I den senare smälter rum och tid som bekant samman till en odelbar fyrdimensionell rumtid. Om Gud nu verkar i tiden är det svårt att fästa de vanliga attributen på Honom. Om han är i tiden förändras Han. Han kan då inte vara allsmäktig och inte heller evig. Detta senare enligt den enklare tolkningen av begreppet evig: att vara för evigt, att ha ändlös tidutdräkt. En annan tolkning av attributet evig är "tidlös'' och hänför sig enligt Davies till Augustinus, som menade att Gud skapade tiden. Denna uppfattning om Gud är emellertid klart företrädd redan i gamal testamentet och är av betydligt äldre datum än Augustinus. Den tillhör den "tidlösa visdomen'', enligt vilken Gud är "pre-eonisk'', dvs Han skapar tidsåldrarna och är själv utanför tiden.

Teologer som Karl Barth och Paul Tillich hävdar å sin sida att Gud måste vara helt i tiden, om det kristna budskapet inte skall förlora sin form.

Efter en diskussion om liv som organisation och komplexitet hos ett system, och som framför allt bärare av olika grader av medvetande, kommer Davies in på frågan om sinnet-intellektet och självet. Davies uppfattar inte självet som ett materiellt aggregat, utan som ett mönster, en ordning ovanför delarna, en samverkan mellan dem. Självet utgör därför ett holistiskt element i beskrivningen. Han jämför detta med datorn (hårdvaran) och dess program (mjukvaran). Samma dator kan programmeras på olika sätt. Mjukvaran - programmet - kan kopieras och överleva hårdvarans - datorns - förintelse. Den kan också köras på en annan dator.

Dessa analogier kan tyckas slående och belyser säkert vissa aspekter av självets natur. Inte desto mindre tror jag att de är ofullständiga och vilseledande. Upplevelsena av uniciteten hos människan kan svårligen finna ett uttryck i enbart ett programmönster. Självet är något annat än ett program. Möjligen är det programmeraren. Davies är själv inne på sådana tankegångar men fullföljer dem inte.

Det mest slående ställe i vilket medvetandet kommer in i fysiken är emellertid kvantmekaniken. Davies diskuterar de olika tolkningar som föreslagits av kvantmekanikems formalism. Förutom den gängse tolkningen enligt den s.k. Köpenhamnsskolan behandlas även Everett-Wheelers s.k. mångvärldstolkning. Enligt denna splittras tillvaron ständigt upp i parallella universa där alla möjliga händelser som enligt kvantmekaniken kan äga rum också förverkligas. I denna "schizofrena'' tillvaro ser Davies en möjlighet för den fria viljan att manifestera sig.

Davies diskuterar sedan frågan om universum är skapat av en slump eller genom en plan. I detta sammanhang tar han upp den antropiska principen. Enligt denna tolkar man naturkonstanternas faktiska, "osannolikt'' väl avstämda värden (bland andra i teorin tänkbara värden), som ytterst beroende på att vi människor är här och undrar över dem: Om de haft andra värden, kan man göra det troligt att livet inte skulle kunna uppstå och frambringat människor som funderat över varför de är så väl avstämda! Man kan här lägga märke till hur det mäniskocentrerade universum som försvann i och med Kopernikus nu kommer tillbaka in i den moderna kosmologin. Det tycks som vi här, liksom i kvantmekanikens och relativitetsteorins betoning av observatörens roll, skådar oss själva i våra teorier. Universum är en spegel för människan!

Så kommer Davies in på frågan om universum har ett slut. Om gud skapar rumtiden kan han också förinta den. Men om rumtiden alltid har funnits? Då skulle gud endast strukturera materien, kanske helt inom naturens lagar. Han är då inte allsmäktig - han kan inte arbeta utanför naturlagarna. Likväl vore han skaparen av allt som vi ser, men han skapar inte ur intet. Davies kallar detta för en naturlig gud. Hypotesen om att en sådan existerar skulle lösa många problem, men leder oundvikligen till att Gud kommer att användas för att förklara allt som vi inte förstår idag. Detta innebär stora risker, något som teologin tidigare bittert fått erfara.

Om det nu har funnits en skapelse, så finns det ett slut. Detta slut kan se ut på olika sätt beroende på vilken total massa universum har, något som ännu inte är känt. Om massan är tillräckligt stor kan vi förutse att universum till slut kommer att sluta att expandera och åter börja dra ihop sig, för att i otrolig hetta försvinna till en punkt, ett svart hål. Men även om inte detta dramatiska slut sker (på grund av att universum har för liten massa), så kan ingen gud som arbetar helt inom naturens lagar förhindra universums slut. Den organisation som vi ser runt omkring oss i dag kan (på grund av entropiprincipen) inte förhindras att falla ner till ett dött tillstånd av allt större oordning. Bara en övernaturlig gud kan "skruva upp'' universums urverk igen.

- Men naturlagarnas existens pekar väl ändå mot existensen av en Gud som deras upphov?

- Fysiken kanske kan förklara innehållet i, ursprunget till och organisationen av universum, men inte naturlagarna själva. Till och med i det spekulativa scenariot att universum helt enkelt är en gigantisk kvantumfluktuation, en skapelse ur intet, (en sorts "gratislunch'' som någon fysiker liknat den vid) så behövs naturlagarna till att börja med.

- Men kanske dessa lagar måste se ut som de gör. Kan det vara så att universum är som det är för att det är en ofrånkomlig nödvändighet?

- Vad som intresserar mig, är om Gud kunde ha skapat världen på något annat sätt, dvs om nödvändigheten av logisk enkelhet lämnade någon frihet alls, yttrade Einstein.

Det är denna, ännu så länge obesvarade fråga, som kan ses som en av drivkrafterna bakom det fortsatta sökandet efter en fundamental nivå, där alla fysikens lagar blir enkla - kanske uttryck för en enda princip - en princip som då eventuellt till slut skulle vara logiskt ofrånkomlig. I detta sökande blir enkelhet och skönhet nära nog synonyma begrepp, Många fysiker - Einstein inte minst - har drivits av estetiska skäl till sina teorier. Och dessa teorier är alla formulerade i matematikens språk. Det faktum att detta språk är så användbart i naturbeskrivningen, så "orimligt'' användbart enligt nobelpristagaren Eugen Wigner, har varit en källa till förundran för många fysiker. Och under matematiken vilar logiken, som dess fundament.

Själv tror jag emellertid inte att detta resonemang håller hela vägen inför en kritisk granskning. Logik är en konstruktion av av det mänskliga intellektet. Många olika logiska strukturer är möjliga. Kanske Gud inte behövde någon logik alls när Han skapade universum.

Man skall också komma ihåg att många fysiker är av den uppfattningen att fysiken endast ger modeller för verkligheten, som inte får tas som objektiv, absolut sanning. Enligt Niels Bohr säger oss fysiken vad vi kan veta om universum, inte hur det är. Ett religiöst påstående anses å andra sidan oftast vara rätt eller fel. Det uppfattas nästan aldrig som en mer eller mindre god modell av erfarenheten. Detta illustrerar återigen en viktig skillnad i attityd till kunskap hos vetenskap och religion. Vetenskapen förändrar sig när nya fakta kommer i dagen eller bättre teorier presenteras. Religionen förändras först när en ny religionsstiftare (eller reformator), som åberopar ny uppnebarelser, kommer fram. Och ny uppenbarelse tycks alltid leda till att den religiösa gemenskapen splittras upp i ytterligare sekter. Detta förhållande är värt att fundera över. En andligt orienterad människa identifierar sig oftast med en viss grupp, t.ex. såsom varande Lutheran. En fysiker skulle aldrig komma på tanken att identifiera sig som t.ex. Newtonian.

I den vision där naturlagarna blir en logisk nödvändighet, blir Gud en naturlig (inte övernaturlig) skapare. Hela universum skulle kunna vara uttrycksmedel för en sådan gud - ungefär som vår hjärna (och kropp) är uttrycksmedel för vårt själv. I detta sammanhang blir gud ett storts ultimativt holistiskt begrepp, många nivåer över det mänskliga sinnet. Betydelsen av en sådan strukturell hierarki i naturen har på senare tid allt mer uppmärksammats. Det reduktionistiska perspektivet, hur kraftfullt det än i många avseenden är, tycks behöva ett komplement i holistiska begrepp som, medvetande, organisation osv. Komplexiteten hos ett systems organisation är lika viktig som delarnas enkelhet. Det framstår därför inte längre som meningsfullt att försöka påstå att vi kan reduceras till en samling atomer i rörelse.

Trots sin utmanande inledning, att fysiken erbjuder en säkrare väg till Gud än religionen, har Davies klart för sig att fysiken inte leder fram till något moraliskt prespektiv. Hans slutord lyder så: "Det är min djupa övertygelse att endast genom att förstå världen i alla dess många aspekter - reduktionistiskt och holistiskt, matematiskt, poetiskt, genom krafter, fält, partiklar såväl som gott och ont - kommer vi att förstå oss själva och meningen bakom universum, vårt hem.''

Det är naturligtvis omöjligt att i ett referat av den här typen kunna spegla alla de mängder av synpunkter på varje fråga här ovan som Davies lyckas få med i sin bok. Jag kan bara hoppas att jag lyckats väcka läsarens lust att ta del, inte bara av detta, utan även av de övreiga tre verken i fullständig form. De är alla värda att begrundas. Att man kan ha mycket att invända mot olika sidor i dem ligger i sakens natur. Förhoppningsvis signalerar de att dialogen mellan det andligas och det materiellas utforskare har vaknat till nytt liv. Lustigt nog tycks grupper inom båda dessa läger känna sig oroade av denna dialog. Några förutfattade meningar om tillvaron måste kanske överges på bägge sidor. Det borde kännas spännande!

Referenser och fotnoter

1. E Schrödigner, My view of the world, Cambridge University Press (1964). E. Schrödinger, "What is life." "Mind and matter", (1944) resp (1958). Trycka tillsammans i CUP 1967. [tillbaks]

2. H Snellman, "Medvetandet och den naturvetenskapliga världsbilden''. I Medvetandet och döden, Ed J Pilotti och K Wistrand, Tempus, Natur och Kultur (1982) [tillbaks]

3. H Snellman. "Den ofullbordade mosaiken''.Vår lösen 9, 587(1982)[tillbaks]

4. Nu översatt till svenska: Gud och den nya fysiken, Natur och Kultur (1990)} [tillbaks]