I skärningspunkten mellan konst och fysik


Håkan Snellman



Text till utställningskatlog från Konstfabriken, april 1997. © H. Snellman
1.

Ordet fysik kommer från grekiskans "fysis"= natur. Fysik är alltså en sorts naturbeskrivning. Eller snarare en beskrivning av verklighetens natur. Konsten beskriver också verklighetens natur.

- Men därför behöver de väl inte ha mycket gemensamt?

- Nej, men kanske har de trots allt något som förenar dem djupt under ytan av det till synes åtskilda.

- Vad har de då för likheter och vilka är skillnaderna?

- Likheterna ligger i att de bägge erbjuder nya synsätt på verklighetens natur. Olikheten i att de har skilda syften, och därmed skilda kriterier för vad som är en giltig beskrivning.

Fysiken refererar alltid ytterst till experiment och observation, och den sysslar med det upprepningsbara. Fysiken vill ha makt över naturen. Dess kunskapskriterier kodifierar denna makt. Konsten vill uppenbara samband som dittills varit fördolda. Den vädjar till din föreställningskraft: se!

Både fysiken och konsten söker väcka oss genom att erbjuda oss nya sätt att se. Det mekaniska seendet söver oss. Vi lever inte helt och fullt när vi inte ser. En fysikalisk teori som uppenbarar nya samband är, liksom ett konstverk som uppenbarar nya samband, ett medel att väcka liv i oss. När huden knottras och vi ser för första gången, blir vi levande igen. Ett exempel bjuder Johannes Kepler på när han beskriver sina känslor då han fick iden om de platonska kropparna för att beskriva planetbanorna:"Det välbehag jag erfor vid min upptäckt, kommer jag aldrig kunna beskriva i ord."

Med tiden blir detta nya synsätt också en vana, och vi måste åter söka nya sätt att se. Häri ligger det sant kreativa elementet i både konsten och fysiken.

2.

- Metoderna då? Finns där föreningspunkter eller oöverbryggbara avstånd?

- En föreningspunkt kan vi finna i ordet "kosmos", som betyder ordning och skönhet. Genom att uppenbara ordningen i makro- och mikrokosmos kan vi visa fram skönheten hos verklighetens natur.

Ett sätt att ordna tillvaron är att använda geometriska metoder. Den geometriska beskrivningen är fundamental i fysiken och också åskådlig. Keplers arbete i astronomi förde honom t.ex. till de platonska kropparna och sfärernas harmoni. Dessa regelbundna månghörningar - som finns utställda i två serier hos Konstfabriken - utgör det dolda mönster som Kepler tyckte sig se planetbanorna rista i rymden. Senare har man övergett denna beskrivning, men återfunnit en släkting till de platonska kropparna i annan form, t.ex. i kolisotopen C60, "the Buckyball", en av de s.k fullerenerna.

Efter Newtons differential- och integralkalkyl tycktes denna geometriska beskrivning övergiven. För Newton och ännu mer för Kant var rummets egenskaper oåtkomliga och förvisades av den senare till det syntetiska à prioriomdömets sfär.

Einstein och Minkowski återinför den geometriska beskrivningen i fysiken, först genom den fyrdimensionella rumtiden och sedan i den allmänna relativitetsteorins krökta rumtid. Rum och tid, menar Einstein, måste tas ner från den platoniska värld där de dväljts och göras till föremål för empirisk utforskning.

Den moderna fysiken genomför nu den geometriska beskrivningen av naturen på dess allra lägsta nivå i de hypotetiska s.k. supersträngarna, som lever i en tiodimensionell rymd av vilka bara de tre rumsdimensionerna (och tiden) erfars som rum. De sex andra dimensionerna är så minuskulösa att de bara uppfattas som kvaliteter: olika former av laddning i generell mening hos elementarpartiklarna.

Här - i geometrin - förenar sig konsten med fysiken igen. Geometrins närvaro i konsten kommer tillbaka gång på gång, inte bara i renässansens konst, i den islamiska konsten, i kubismen osv för att inte nämna skulptur, utan i själva utforskandet av rummets kvaliteter som så tydligt framträder i samtidskonstens intensiva sysslande med s.k. "installationer".

Som organiserande princip finns geometrin nedlagd i naturen, men är inte alltid synlig. På liknande sätt finns den ofta dold i konstverket, men utövar ändå stillsamt sin kraftfulla verkan. Ibland är dess närvaro i naturen svår att se: det beror på skalan. Ibland är den mer uppenbar.

När Konstfabrikens fem pälsklädda/fjädertäckta djurhuvuden tränger fram ur, eller överlagras på, den geometriska bakgrunden skapas en spänning som utmynnar i känslan:

- Denna kantiga, rätvinkliga geometri, vad har den med den mjuka djurpälsen att göra, eller med blänket i ögat? Påvisas här inte bara en konflikt mellan förkonstling och natur, mellan död matematisk idealisering och liv?

- Nej, åter en brist på synförmåga! Det är en fråga om skalor. Möjligheten hos naturen att framställa en päls med böljande hårstrån, eller en skimrande fågelfjäder, ligger i en bakomliggande geometrisk ordning av grundstrukturen, ända ner på den molekylära nivån.

Upplevelsen av geometrin, av formen, beror också på tidsskalan. Att planeterna för det första rör sig i banor och att för det andra dessa banor är elliptiska, kommer ur observationer som ackumulerats i tiden. Dessa banor är inte omedelbart synliga för oss. Tidsskalan för ögats seende är för kort. På samma sätt är det inte omedelbart synligt för oss att materien består av atomer och att dessa i sin tur är uppbyggda av elektroner och en ytterst liten kärna med mest tomrum dem emellan. Även det är en fråga om lång och noggrann observation, fast här på grund av att tidsskalan för seendet är för lång.

3.

Färgen spelar komplementära roller i konst och i fysik. Newtons spektraluppdelning av det vita ljuset ligger till grund för den moderna optiken, vare sig den handlar om kromatiska aberrationer, lasrar eller hologram. Goethe ansåg emellertid att färgen hängde intimt samman med observatörens upplevelse av den, alltså av människans färgseende, inte enbart av spektrallinjernas våglängd, och kom i stark konflikt med Newton. För Goethe uppstod färgen i skärningen mellan ljus och mörker i sann alkemisk tradition. I Konstfabrikens utställning kan vi finna denna växling mellan olika synsätt exemplifierad. Spektrallinjer förefaller dyka upp i den stora, starkt geometriserade målningen med de två cirklarna. De platonska kropparna har färgsatts i alkemisk anda, illustrerande de fyra elementen plus det femte, kvintessensen. Samtidigt finns en annan serie i metall där ljusbrytningen själv åstadkommer färgskiftningarna. Djurhuvudenas bakgrundsfärger ansluter också till den alkemiska traditionen. Samtidigt kan man få intryck av att det är fråga om spektrallinjer av kemiska grundämnen bakom djurhuvudena: i så fall alkemiska spektrallinjer - för vem har i fysiken sett en brun spektrallinje! Här gäller det att ställa in sig på rätt våglängd!

4.

Einstein lär ha sagt att tid är Guds sätt att inte låta allt hända på samma gång. På liknande sätt finns rummet till som Guds önskan att inte allting skall befinna sig på samma plats. Det finns mellanrum mellan tingen som låter oss ana frihet; att rörelse är möjlig, att saker som ännu inte manifesterats kan dyka upp. I detta rum rör vi oss var och en i sin personliga kroppskapsel för att utforska tillvaron.

I en rymdkapseln - ett annat av Konstfabrikens utställda objekt, beklätt med geometriska mosaikplattor (eller är det möjligen en kakelugn, en dekorerad megalit, eller något exotiskt kultobjekt?) - skapas för en kort tid ett artificiellt mikrokosmos: en kapsel inuti en annan kapsel, ett litet rum med ett djur eller en människa som söker kontakt med verkligheten utanför sitt vanliga livsrum.

Denna situation, som kan verka ovan, är ändå inte väsensskild. I grunden påverkas all naturutforskning av den: observatören måste vara kompatibel med det rum han vill undersöka och det han ser blir påverkat av de instrument med vilka han observerar, inte bara kikare eller mikroskop utan ytterst även ögon, öron och andra sinnen i en biologisk kropp. Vad vi än ser måste vara kompatibelt med det faktum att det är vi som ser det. Denna tankelinje får sin bekräftelse i bemannade rymdfärder. Från Aristoteles uppfattning av den celesta materien som skild från den jordiska materien, har vi i våra dagar övertygat oss om att hela universum är fyllt av samma materia som vi består av och som finns här på jorden. Här närmar vi oss en annan central punkt i fysikens metodik: den söker en enhetlig beskrivning bakom mångfalden av fenomen.

Liknande förhållanden måste antagligen gälla för konsten och också påverka den i grunden. Dess element måste vara kompatibla med varandra. Redan därigenom skapas ett sammanhang. Till sist är det alltid observatören, den seende, som förkroppsligar och bejakar denna kompatibilitet. Ställ dig framför Konstfabrikens "kalejdoskop" - eller är det en "lupp" för sökare? - och vrid på dess slipade prisma. Innan man sätter ögat till okularet är det ett kuriöst föremål uppsatt på väggen, kanske ett arkaiskt instrument från någon nu utdöd och bortglömd vetenskap. Det är först i växelverkan med observatören kalejdoskopet får sin vidare mening som instrument för att studera stjärnornas skenbara rörelser - i alkemisk anda!?

5.

Bakom fysikens övertygelse om universums kompatibilitet med oss själva, har dock de senaste decennierna en ny avgrund öppnat sig: det finns osynliga materia i universum. Det är en materia som troligtvis inte bara utgör 90% av universums samlade massa, utan dessutom är av ett slag som vi ännu inte känner till, s.k. "mörk materia", eftersom den inte lyser, som stjärnor gör. Denna mörka materia ger sig till känna i spiralgalaxernas rotationskurvor, och i galaxhoparnas rörelser, dvs i vår egen vintergatas färd genom universum.

Möjligen innehåller vi själva också olika former av "mörk materia" i bildlig betydelse. Det omedvetnas närvaro fyller oss med oro och styr oss kanske till mycket större del än vi vill tro. Här finns ett outforskat område för konsten och för det mänskliga medvetandet att erövra.

Konstverk är, liksom vetenskapliga teorier, egentligen spånor, "left-overs" från ett verkstadsgolv - eller rök från en "konstfabrik " - hur man nu vill se det. Det verkliga arbetet sker inuti fabriken - eller laboratoriet, den plats där man arbetar - och kan bara upplevas indirekt. Detta är också alkemins uppfattning om Det Stora Arbetet. Det verkliga resultatet är därför varken röken eller spånorna, utan den nya mening och insikt som vi når fram till.

Till slut förenas de två, fysiken och konsten, i det faktum att bägge, när de är lyckosamma, skapar ny mening för oss och därigenom blir sant pedagogiska. I fysiken leder denna mening till kvantitativa samband. I konsten är dessa samband främst kvalitativa. På det sättet kompletterar de varandra.

© H. Snellman (1997)