Behöver vi en ny kunskapssyn?

Om det naturvetenskapliga vetandet
och det moraliska i kunskapen

Håkan Snellman


Publicerad i Postsekulariserat Interregnum? ÅSAK, Delsbo (1990). © H. Snellman, 1990.

Den naturvetenskapliga verkligheten

Allt efter som naturvetenskapen utvecklats, ser det ut som om allt större områden av verkligheten kommit in under dess beskrivning. Det kan därför vara frestande att föreställa sig naturvetenskapen som potentiellt "heltäckande": allt kan, eller kommer att kunna beskrivas med naturvetenskapliga metoder. Allt som inte kan beskrivas med naturvetenskapliga metoder är "obevisat" och alltså "flummigt".

Denna föreställning har ett starkt stöd bland många företrädare för naturvetenskap, filosofi, politik och opinionsbildning.

Men är det alls är rimligt att på det här sättet ta naturvetenskapen som ett slags metafysik för hela tillvaron? Med det menar jag föreställningen att alla fenomen åtminstone i princip ytterst skall kunna föras tillbaka på naturvetenskapliga lagar och processer. Detta innefattar då också alla sorters upplevelser, liksom medvetandet, psyket och det som kallas det andliga livet. Flera böcker som kommit under de senaste decennierna tycks antyda att detta inte bara är möjligt, utan till stor del redan skulle vara ett faktum, t.ex. vissa passager i Fritjof Capras Fysikens Tao, Gary Zukavs De dansande Wu-Limästarna, Paul Davies Gud och den nya fysiken m fl.

Det finns en naturlig attraktionskraft i ett sådant synsätt. Om allt kunde föras in under den naturvetenskapliga beskrivningen av verkligheten, skulle vi kunna få en enhetlig beskrivning av tillvarons alla aspekter. En sådan enhetlig beskrivning har i alla tider utövat en stark lockelse på intellektet. Capra och Zukav hävdar till och med att det finns en etik som kommer ut ur detta synsätt och exemplifierar med citat som:

Alla fenomen i världen - krig, svält, förtryck osv - är inget annat än en illusorisk manifestation hos sinnet! Javisst, inget av detta strider mot naturlagarna. Men vem känner sig vägledd och upplyft av denna etik? I den här artikeln vill jag diskutera den naturvetenskapliga kunskapens natur och i vad mån den kan få kontakt med etiska och moraliska spörsmål. För enkelhets skull kommer jag oftast att ta fysiken som modell för naturvetenskapen.

Vad är fysik?

Fysik är först och främst ett sätt att se på naturen och att växelverka med den enligt detta synsätt. Den moderna fysiken har vuxit fram genom att man ur vardagserfarenheten renodlat och systematiserat vissa synsätt och begrepp. I det avseendet har den likheter med konst, och man kan se fysik som en sorts konstform. Ny fysik leder till en ny uppfattning av och ett nytt sätt att se på och växelverka med naturen. Och detta synsätt är vad naturen är för oss.

Fysik, liksom all naturvetenskap, uppstår i samspelet mellan spekulation och experiment eller observation. Fysiken handlar därför om det som är tillgängligt via sinnena. Även om man inte kan se en atom eller en elektron, så kan man se deras verkan på mätinstrumenten. De grundläggande händelserna i fysiken handlar alltså om mätsituationer. Vi kan kvantitativt mäta en viss egenskap, en kvalitet, i förhållande till något som är känt. Fysik skulle därför kunna beskrivas som vetenskapen om "kvantifierbara kvaliteter".

Dessa kvaliteter, som längd, elektrisk laddning, massa osv är valda med stor omsorg, och en viktig del av fysiken hänför sig till sådan begreppsbildning.

Fysiken utspelar sig, eftersom den relaterar till sinnena, i rummet och i tiden. Newton uppfattade dessa som oberoende av det fysikaliska innehållet. Einstein däremot menade att de (rummet och tiden) måste vara föremål för empiriska studier liksom allt annat som fysiken befattar sig med. I hans allmänna relativitetsteori är rum och tid inte skilda åt utan bildar tillsammans ett fyrdimensionellt rumtidskontinuum vars geometriska struktur är beroende av massan hos de kroppar som finns i det.

Fysiken utgår till en början från laboratorieexperiment. Med hjälp av de lagar man där finner antar man att de gäller också för delarna. På så sätt kan man arbeta sig nedåt i mikrokosmos: celler, molekyler, atomer, atomkärnor,... På nivån av atomer har vi fått klart för oss att andra lagar gäller: vi måste beskriva dessa fenomen med kvantmekanik. Den klassiska Newtonska fysiken fungerar inte.

Man kan också använda lagarna och resultaten av laboratorieexperimenten för att skapa sig en uppfattning om universum. Utgående från Newtons upptäckt att samma lag som tillåter att fasta kroppar faller till marken, också kan beskriva månens kretslopp kring jorden, och jordens kring solen, har en mängd astrofysikaliska förhållande beskrivits genom lagar som man först funnit i laboratorieexperiment.

Ett annat drag hos fysiken är kausaliteten. Fysik kräver på någon nivå kausalitet för att vara meningsfull. Vi skall återkomma till detta senare. Kvantmekaniken, som måste användas på den atomära nivån och därunder, är kausal bara i statistiskt mening. En speciell plats intar också de system som uppvisar kaotiskt uppträdande. Sådana förlopp kan inte förutsägas kausalt, dvs man kan inte, med ungefärlig kännedom om hur det är vid en viss tidpunkt, säga hur det (ungefär) kommer vara vid en viss senare tidpunkt. Ett exempel på detta är vädret: en tyfon kan ha förorsakats av en liten fjärilsvinges fladdrande. Men eftersom vi inte kan bestämma vädret så noggrant att vi vet alla insekters rörelser, kan vi inte förutsäga tyfoners uppkomst på detta sätt. Studiet av kaotiska förlopp är emellertid ännu i sitt initialstadium och det är för tidigt att sia om vilken plats de kommer att inta i fysiken.

Ett centralt tema i fysiken är det sätt på vilket vi ser på vad materia är. Grekernas idéer om de fyra elementen är ett tidigt anslag på temat om vår tids fyra naturkrafter och byggstenar som består av kvarkar och leptoner. Materiebegreppet har under historiens lopp genomgått en oerhörd begreppsmässig utveckling. Det senaste förslaget är att all materia till slut är uppbyggd av minuskulösa s.k. supersträngar, objekt som har en ändlig utsträckning av ca 10-35 m.

Ett annat och närbesläktat tema är sökandet efter en enhetlighet i mångfalden. Kanske är de olika naturkrafterna bara olika uttryck för en och samma fundamentala kraft. Denna tanke har kommit att spela en stor roll i de senaste decenniernas forskning.

Kunskap är makt

Aristoteles sökte en förståelse av mångfalden i naturen vägledd av förnuft och estetik mer än av experiment. Han hade uppfattningen att fyra olika orsaker bestämde ett skeende: den formella orsaken, den materiella orsaken, den effektiva orsaken och den finala orsaken. Dessa orsaker hade framför allt till uppgift att anvisa en plats för allting. Inget fenomen var lösryckt ur sitt sammanhang. Den effektiva orsaken är vad vi idag kallar orsak, medan den finala orsaken hänför sig till syftet. Detta senare brukar också kalls teleologi, dvs syftande på målet, telos.

En avgörande förändring bort från de teleologiska resonemangen kom med René Descartes och Francis Bacon. Den senare myntade uttrycket: "kunskap är makt". Det var ett uttalande formulerat i direkt strid mot den teleologi som hade följt med fysiken sedan Artistoteles, dvs förklaringar med hänsyftning till ändamålet. Bacon insisterade på att det var frågan "hur?" som var den enda relevanta, "hur fungerar någonting, hur är det sammansatt" osv. Teleologi, eller, som han kallade det, finala orsaker, var enligt hans sarkastiska uttalande "lika ofruktsamma som en jungfru vigd åt Gud."

Efter Bacon började den effektiva orsaken bli den avgörande i naturvetenskapliga resonemang och finala eller teleologiska orsaker kom allt mer att skjutas åt sidan. Naturvetenskapen har därigenom, från att ha varit en naturfilosofi, alltmer kommit att bli en naturbeskrivning, en bild av naturen som en serie mekanismer. Men frågan är om vi längre "förstår" naturen.

Enligt Aristoteles krävdes att de formella, materiella, finala och effektiva orsakerna var kända för att vi skulle "förstå" ett fenomen. Senare ansåg t.ex. Giambatista Vico att "scientia" , dvs den typ av kunskap som vi söker och som ger oss förståelse, bara kan fås om artefakter, saker som vi själva har tillverkat och därför är klara över syftet med. Endast Gud kan ha denna typ av kunskap om naturen, eftersom Han har skapat den. Vi kan aldrig få samma kunskap om naturen. Vico menade därför att våra ansträngningar att förstå naturen istället borde inriktas på att förstå samhället, som är en mänsklig skapelse.

En meningslös värld

Aristoteles och Vicos uppfattning, att förståelse inefattar en kännedom om syftet, övergavs gradvis när början till det som vi nu kallar den moderna fysiken i Bacons anda sökte beskrivningar av naturen enbart i termer av effektiva orsaker.

I denna anda har såsmåningom den naturvetenskapliga världsbilden vuxit fram. Den är alltså en beskrivning av fenomen i naturen i enlighet med ett visst sätt att se på tillvaron. Men allt efter som fler och fler detaljer framträder i bilden så uppkommer en stark känsla av främlingskap.

Den franske biokemisten och Nobelpristagaren Jaques Monod skriver i "Slump och nödvändighet"1:

Amerikanen Steven Weinberg, teoretisk fysiker och Nobelpristagare, anser i "De tre första minuterna"2, att..

Det är svårt att undgå att uppfatta deras reaktioner på annat sätt än som varande mycket rimliga och helt i konsekvens med att fysiken bara frågar "hur", inte "varför". Och då är ju meningslösheten så att säga inbyggd i beskrivningen. Men detta kan inte göra anspråk på att säga något viktigt om tillvaron, bara om den naturvetenskapliga världsbilden. Både Monod och Weinberg "förväxlar kartan med verkligheten".

Vi måste därför närmare undersöka relationen mellan den vetenskapliga metoden och den typ av bild den genererar. är det kanske till och med möjligt att modifiera metoden för att den skall kunna fylla ett rikare syfte och ge en djupare bild?

Metafysik och metaspråk

Med metafysik menar vi allmänt de antaganden, ofta outtalade, som vi gör för att beskriva någon del av verkligheten. Inom matematiken brukar man som bekant basera teorierna på en uppsättning axiom, utsagor som vi inte kan bevisa men som vi anser rimliga. I varje annan beskrivning finns på samma sätt antaganden och förutsättningar som vi alla antas vara överens om och som fungerar som gemensam referensram. Det är med hjälp av dessa antaganden som vi formulerar den nya insikten.

Den här konstruktionen fungerar sedan på flera "nivåer". Vardagsspråket kan vara "metaspråk", dvs en begreppsstruktur av allmänna antaganden som vi förutsätts vara överens om, för en specialitet. Denna specialitet kan i sin tur innehålla en underspecialitet, där begreppen specificeras ytterligare. I vardagsspråket används t.ex. begrepp som energi, kraft, partikel osv på ett betydligt vidare sätt än i fysiken.

Inom fysiken finns exempel på metaspråk på olika nivåer. Enligt Niels Bohr, en av kvantmekanikens grundare, fungerar den klassiska fysiken som ett metaspråk för kvantmekaniken. Vardagsspråket är, som vi just antydde, i sin tur metaspråk för den klassiska fysiken.

Eddingtons ichtyologi

Förhållandet mellan fysiken (naturvetenskapen) och metafysiken har illustrerats på ett roande sätt av astrofysikern Sir Arthur Eddington3.

- Tänk dig, säger Eddington, att en man vill studera fiskarnas rike. Vad gör han? Jo, han tillverkar ett nät att fånga fisk med. Allt som kan fångas i nätet definierar han som fisk. Det som inte kan fångas i nätet är inte fisk. Han går ut och kastar nätet i de sju haven och klassificerar fångsten. Han kommer då fram till två allmänna resultat:

Den senare utsagan är en generalisering av vad han dittills funnit, dvs att alla fiskar han fångat har haft gälar. Han generaliserar då detta hypotetiskt till utsagan att alla fiskar har gälar. Denna hypotes kan prövas och eventuellt kullkastas, om det skulle visa sig att han skulle få upp fiskar utan gälar i framtiden.

Den första utsagan har annan karaktär. Att alla fiskar är minst två tum långa är en säker utsaga, eftersom allt som är fisk är det som kan fångas med nätet. Och det är maskornas storlek som avgör hur stora fiskar han kan fånga med nätet. Oavsett hur länge han håller på kommer han inte att kunna fånga mindre fiskar. Hans gode vän, metafysikern, säger till honom att det kanske finns andra fiskar att fånga om han ändrade nätet. "Bah! Det där är metafysik" blir det irriterade svaret, och ichtyologen går sin väg, i djupa grubblerier över hur fiskar fortplantas.

Det är alltså alls inte ointressant att studera vad som ligger bakom den fysikaliska beskrivningen, dvs hur nätet är knutet. Kanske storleken på tummen bestämmer maskornas storlek. I det följande skall vi studera hur de vetenskapliga kriterierna bestämmer olika drag i vår verklighetsuppfattning.

Förutsägelsekraften

Fysik är ett växelspel mellan spekulation och experiment. Spekulationen formuleras som hypoteser vilka sammanfattas i teorier. Dessa teorier leder sedan till förslag om nya experiment, som antingen kullkastar eller är i samklang med teorins förutsägelser. Det finns inga oberoende "fakta" som kan sökas helt frigjorda från teoribildningen. Naturligtvis kommer man allt närmare vardagsspråket när man stegvis tränger bakom begreppsbildningen, i vilken de relevanta fakta formuleras: teorin måste formuleras i ett metaspråk. Till slut kommer vi till vardagsspråket. Detta vardagsspråk förefaller nödvändigt för att vi skall kunna nå konsensus om fakta, något som är avgörande för om ett fenomen skall kunna accepteras som vetenskapligt belagt.

De fakta som fysiken befattar sig med hänför sig alla till upprepnings- bara fenomen. De utgör grundstenarna i den experimentella metoden. Detta kan i förstone låta som en motsägelse. Hela den fysikaliska världsbilden visar ju att allt är föränderligt, att "allt flyter". Hur kan fakta då vara upprepningsbara? Det hänger samman med flera krav som vi ställer på våra undersökningar och som medför att vi bara kan göra sådana fenomen, som har denna typ av stabilitet i sig, till föremål för vårt studium.

Det centrala kriteriet på vår fysikaliska kunskap är förutsägelsekraften. Det är detta kriterium som främst ligger bakom inskränkningen i fråga. Det är de upprepningsbara fenomenen som kan förutsägas. Detta kriterium leder också till vad vi brukar kalla lokalitet. När jag gör ett experiment får resultatet inte bero av inflytanden från områden som ligger utanför laboratoriet. I så fall kan jag inte kontrollera dessa betingelser, och förutsägelsekraften försvinner. Denna lokalitet utvidgas också till tiden. Inflytanden som påverkar experimentet kan inte få bero på förhållanden som ligges så långt bort i rummet att en ljussignal inte har kunnat komma fram till mätobjektet under den tid mätprocessen tagit.

Reduktionism - holism

Kravet på lokalitet kan uppfattas som en idealisering. Ingenting är helt skilt från sin omgivning, men vissa drag tycks kunna förstås utan att vi behöver ta hänsyn till omgivningen annat än möjligen som kontrollerbara s.k. randvillkor. På sätt och vis är det naturligtvis då en reducerad bild vi får. När detta kriterium renodlas leder det till reduktionism: helheten tros kunna förklaras utifrån kunskap om delarna och deras inbördes växelverkningar.

Denna metod har lett till en imponerande och detaljerad beskrivning av en rad fenomen som tidigare inte kunde föras samman. Cellen är uppbyggd av molekyler, molekylerna av atomer, atomerna av elektroner och (en liten) kärna. Atomkärnan av protoner och neutroner "hoplimmade" med mesoner. Protoner, neutroner och mesoner av kvarkar. Kanske slutar det inte här. Naturens struktur öppnar sig som en serie "ryska gummor" inuti varandra.

Men när vi går ner till ytterst små dimensioner har vi anledning att tro att beskrivningen i sin helhet blir inkonsistent. Rumtidsbegreppet självt blir oklart. Detta sker vid storleksordningen 10-35 m, som kallas Plancklängden. Denna längdskala utgör gränsen för den fysikaliska beskrivningen. Vi är än så länge långt därifrån. Mellan oss och protonen, vars utsträckning är ca 10-15 m, har vi funnit fem till sex nivåer av struktur, vilka nämndes ovan. Vi bör därför inte bli förvånade om vi skulle finna lika många nivåer till mellan protonens utsträckning och Plancklängden. Kanske är alltså kvarkarna i sin tur sammansatta av mindre delar.

Vi har också arbetat oss utåt i universum, ut mot andra planeter, solsystem, galaxer, galaxhopar, ut till universums utkant. Vi har till och med utarbetat en ny teori för hela universums uppkomst och utveckling: teorin om den stora smällen, "the Big Bang".

Vad som hittills till stor del saknats är ett systematiskt studium av den till reduktionismen komplementära aspekten, holismen, som utgår från att allt hänger samman. Ett av problemen med ett sådant studium är att lokaliteten måste ges upp. I stället måste vi utgå från helheten, den största helhet vi känner: hela universum. Inuti denna helhet uppträder strukturer som i sin tur eventuellt är svagare kopplade till omgivningen: ekosystemet till jorden, planeterna och solsystemet. Solsystemet till vintergatan osv.

Ur djupare synvinkel hänger lokaliteten antagligen samman med att vi som observatörer är en del av universum. De nivåer som är under oss kan vi uppfatta på ett helt annat sätt än de som är över oss. Och en viktig orsak till detta är den tidsskala som är relevant för de olika nivåerna. För galaxen är vår livslängd inte ens som en blinkning. Däremot hinner atomerna röra sig otroligt mycket under en blinkning med våra ögon. Detta förhållande påverkar i högsta grad vår uppfattning av naturen och därmed vår begreppsbildning.

Nu finns ändå helhetsaspekten förverkligad i kvantmekaniken. Det var Niels Bohr som först betonade att kvantmekaniken beskriver mätsituationen som en odelbar helhet. Det går inte att separera observatören från det som skall observeras. Detta senare har den engelske teoretiske fysikern David Bohm tagit till utgångspunkt för en ny formulering av fysiken. Bohm har strävat efter att finna formuleringar av helhetsaspekten i vad han kallar den implikata eller invecklade ordningen. Den fysikaliska, synliga tillvaron representeras av den explikata ( utvecklade ) ordningen, som bara är som en krusning på ytan av den underliggande "helhetsrörelsen".

När reduktionismen drivs till sin spets, kommer man att uppfatta t.ex kemi som en form av tillämpad fysik, och biologi som en form av tillämpad kemi osv. Den kemiska informationen om olika ämnen (molekyler) antas finnas förborgad i de ekvationer som styr atomernas inbördes växelverkningar. Ännu så länge är detta dock som bäst en from förhoppning.

Det finns också starka argument mot denna typ av extrem reduktionism, och för att varje nivå av komplexitet, t.ex. kemi i förhållande till atomteori, biologi i förhållande till kemi osv har sin egen karaktär och struktur, som inte är härledbar ur den underliggande nivån, utan bara finns där latent som en av oändligt många möjligheter. "Det går inte att förutsäga hur ett hus skall se ut från tegelstenarnas egenskaper." Varje nivå blir därför ett vetenskapsområde för sig, om än naturligtvis beroende av den underliggande strukturens egenskaper.

Inte desto mindre finns i den reduktionistiska beskrivningen intressanta och kraftfulla relationer mellan delarna och de respektive helheter i vilka de ingår. DNA i cellen bestämmer hur en människas fysiska kropp skall se ut. Protonernas och atomkärnornas växelverkningar bestämmer hur solen och stjärnorna utvecklas och brinner. Kvarkarna och de minsta byggstenarna bestämmer hela universums tidiga historia och utveckling osv.

Kausalitet

Utan överdrift kan man säga att fysikens samtliga naturlagar och ekvationer är kausala. I den vanliga klassiska fysiken leder detta dessutom till determinism, dvs om vi känner situationen vid en viss tidpunkt kan vi förutsäga exakt vad som kommer att ske vid en senare tidpunkt, och vad som måste ha inträffat före denna tidpunkt.

I kvantmekaniken bryts kausaliteten av mätprocessen, och det kausala ligger enbart i en statistisk utsaga och gäller för ensembler av system snarare än för ett enskilt system. Men kravet på upprepningsbarhet gör att denna statistiska förutsägelse om korrelationen mellan preparationen av experimentet och dess utfall kan bekräftas med godtycklig noggrannhet.

Ett delvis nytt område utgör också de kaotiska systemen. Dess rörelseekvationer är deterministiska, men förutsägbarheten hos de enskilda delarna försvinner rent praktiskt sett, eftersom dessa inte utvecklas stabilt i tiden. Deras förutsägelsekraft är därför av annat slag än vi har i normala stabila mikrosystem. I många stycken påminner de om termodynamiska system.

Om man närmare funderar över kausalitetens roll i fysiken, så kan man se att den är en nödvändig konsekvens av de naturvetenskapliga kriterierna och experimentets natur. Vore naturlagarna inte kausala skulle de inte ge någon förutsägelsekraft, och som tidigare nämndes är detta det centrala kriteriet i all vetenskaplighet. Teorierna, liksom de fenomen som kan studeras, måste därför vara kausala, det är en egenskap hos "maskorna". Denna kausalitet är alltid tidsmässig, eftersom experimentet görs tidsmässigt så att preparationen föregår utfallet: "om jag gör så och så, kommer det och det att inträffa."

På detta sätt blir tidsmässig kausalitet en inbyggd egenskap i de fysikaliska teorierna. Det är alltså inte så, som vissa vetenskapsteoretiker hävdar4, att kausalitet används för att det ger en bättre förståelse. Orsaken ligger i fysikens metafysik. Genom den starka betoningen av förutsägelsekraften, som kommer ur Bacons motto, blir det frågan "hur?" som helt dominerar bilden: "Hur är atomen sammansatt? Hur leds elektrisk ström?" osv. Den teoretiske fysikern och Nobelpristagaren Paul A M Dirac, han som förutsade existensen av antimateria, menade t.ex.: "...att finna ekvationer för det, det är allt som fysikerna verkligen önskar"5. Dvs det viktigaste är att skapa begrepp som kan kvantifieras och att finna samband mellan dessa begrepp i form av matematiska ekvationer.

Förhållandet melland det förflutna och vår kunskap bör kanske kommenteras i detta sammanhang. Det är uppenbart att all vetenskaplig kunskap är en form av "tidshistoria"; den är baserad på det förflutna. I den mån den har förutsägelsekraft kan vi skåda in ett stycke i framtiden. Vi kan också använda den för att tolka "historien". Det betyder att fenomen som finns i nuet interpreteras i enlighet med fysikens lagar, som om de var verkningar av ett förflutet, en historia.

Den Antropiska Principen - teleologins återkomst?

En intressant tillämpning av detta har gjorts under de senaste decen- nierna, då man försökt ställa upp en teori för hela universum och dess utveckling. Denna teori kallas teorin om den Stora Smällen, Big Bangteorin. Den säger att universum för ca 15 miljarder år sedan var mycket litet, av storleksordningen Plancklängden i utsträckning. Därefter har det expanderat till sin nuvarande storlek drivet av de fyra kända växelverkningarna.

I teorin om den Stora Smällen ingår ett antal parametrar (dvs tal) som det inte tycks vara möjligt att beräkna, utan som för närvarande får tas som naturkonstanter. Man skulle nu kunna tänka sig att dessa parameterar kunde ändras något utan att det skulle påverka teorin så värst mycket. Sådana modelluniversa borde uppföra sig på i stort sätt samma sätt som vårt eget. Men så är inte fallet. ändras en enda parameter med bara några få procent, så blir situationen drastiskt annorlunda. Stjärnbildningen upphör eller också upphör möjligheterna till biologiskt liv osv. Värdena på de omnämnda parametrarna är utomordentligt fint avstämda för att biologiskt liv skall kunna uppstå.

Detta ropar efter en "förklaring": hur kommer det sig att de är så fint avstämda?

Den hittills bästa förklaringen är den s.k. antropiska principen6. Den utsäger att parametrarna har de aktuella värdena på grund av att vi är här och studerar dem. Om de hade haft andra värden skulle biologiskt liv, baserat på kol, syre och väte, inte kunnat uppstå, och ingen hade funnits till för att ställa frågan. Detta betyder att vår mätapparat ytterst (på den högsta metanivån) består av biologiska kroppar. Konsistens kräver att universum, åtminstone den del som vi befinner oss i, ser ut som det gör för att dessa skall kunna finnas till i det: en sorts förstärkning av Bohrs idé om sambandet mellan observatör och observationsobjekt ända ut till universums existens och struktur. Men det är också ett exempel på att "människan är alltings mått" i den mening att hennes kropp är med och definierar maskorna i hennes verklighetsuppfattning.

Den antropiska principen återinför alltså, om än i svag mening, teleologi i fysiken.

På liknande sätt som ovan inbegriper därför holism en relativ teleologi: givet en helhet så är delarna ömsesidigt beroende av varandra, så att den ena delen är anpassad till den andra och alla tillsammans till helheten. Det blir då uppenbart att teleologin kan utgöra ett element som kompletterar den ofullständiga reduktionismen, och relaterar de olika nivåerna som vi tidigare talade om till varandra.

Betydligt starkare teleologiska argument har anförts i samband med den antropiska principen. De går ut på att medvetandet är en inbyggd del i universum och att detta medvetande, när det en gång uppträtt, inte kan släckas ut.

Ett annat ställe där teleologi har dykt upp är i ekologin. Där har man funnit att vissa beteenden hos delarna till ett system är skadliga för systemets balans. Detta tycks leda till en form av etik för delarna relativt helheten.

Men om man undersöker sakernas natur finner man att denna etik ytterst hänför sig till att ett teleologiskt argument smugit sig in i resone- manget, ett argument som inte finns i de vetenskapliga kriterierna: system som är i balans är bättre än system som är ur balans. Denna till synes naturliga och oskyldiga idé är inte desto mindre främmande för fysiken, som helt naturligt studerar alla sorters system, vare sig de är i eller ur balans.

Men just här, i studiet av komplexa system, uppfattar jag att det finns en naturlig plats att införa teleologi och se vilka slutsatser som kan dras av detta. Om vi gör det med öppna ögon kan vi troligtvis finna mycket värdefull kunskap ur sådana studier.

Vetandets natur och framför allt "förklaringar" som leder till "förståelse" sammanhänger i hög grad med teleologi. Det var just detta som Aristoteles och senare Vico betonade. En artefakt är skapad med ett syfte: dess nytta och användning. Bakom den finns en avsikt, som naturligtvis kan vara god lika väl som ond. Om naturen är en artefakt, skapad av Gud, så finns en avsikt bakom. Det är då naturligt att söka lära känna denna avsikt, om vi skall kunna leva i harmoni med naturen. Vi skulle alltså åter kunna fråga oss "varför".

Vad det framför allt gäller är att förändra av synsättet. Om vi liksom Monod och Weinberg finner universum poänglöst och avsiktslöst, beror det på att vi har valt en sådan utgångspunkt. En förskjutning i synsättet (fysik är ju ett sätt att se) måste leda till en förändring eller fördjupning av de vetenskapliga kriterierna, och därmed kan frågor om "varför" på nytt få sin plats. I korsningen mellan dessa två frågor - hur och varför - kan en helt ny syn på tillvaron, och framför allt naturen, uppkomma, en syn som skulle kunna leda oss in i ett nytt harmoniskt förhållande till naturen och medmänniskorna.

Modeller för "hur" och "varför"

Kant menade att tillvarons yttersta syfte var moraliskt. I egenskap av moraliska varelser kan vi tillåtas att betrakta världen som ett system av finala orsaker. Denna moraliskt teleologiska syn hade stort inflytande på de tyska biologerna under första delen av artonhundratalet. De såg, liksom Kant, inte de mekaniska och de teleologiska förklaringarna som motsatser, utan som komplementära förklaringssätt. För att förstå en levande organism, är det enligt dem omöjligt att använda sig enbart av mekaniska förklaringar (effektiva orsaker), eftersom orsak och verkan är så intimt sammankopplade med varandra. Varje del i en organism är både orsak och verkan. Delar som är relaterade till helheten på detta sätt överskrider den mekaniska, effektiva kausaliteten.

Det verkliga grundskottet mot teleologin kom emellertid i och med Darwins utvecklingslära. Att naturen arbetar med slump som princip, utesluter till synes varje form av avsikt med skapelsen. Därmed kunde några teleologiska argument inte längre tas på allvar.

Det har naturligtvis funnits skolor, som har hävdat, att det ändå skulle kunna finnas en övergripande teleologi, som inte hindrar naturen att som mekanism begagna sig av slumpen, utan använder "tryck" av olika slag från omgivningen för att driva utvecklingen i önskad riktning. Trots detta kan man nog säga att "Gud" jagades ut ur "maskinen" av Darwin.

Genom den antropiska kosmologiska principen är teleologin på väg in igen, och jag tror att det är ett tidens tecken att vi anar att vi mist en viktig aspekt av verkligheten i en beskrivningen utan teleologi. Naturligtvis hävdas det fortfarande ständigt att vetenskapen bara objektivt beskriver "hur det är, hur det fungerar, hur det hänger ihop", utan att kunna svara på frågan varför. Men jag tror att vi snart kommer att få se en blomstring av olika teleologiska förklaringsmodeller. Det som var problematiskt tidigare var, att man inte klart såg, att de var modeller. Teleologiska resonemang kan lätt få något absolut över sig. Men som jag tidigare nämnde, bör det vara lika rimligt att arbeta med modeller på detta område, som man gör när det gäller beskrivningar av "hur".

Einstein har i olika sammanhang deklarerat sin inställning till frågan "hur": "Jag skulle vilja veta hur Gud tänkte när han skapade universum." På samma sätt skulle vi kunna fråga oss om Guds avsikt.

Det är lätt att invända, att vi ändå aldrig kommer att få veta avsikten. Det må så vara. Men i dag är vi klara över att de fysikaliska teorierna inte avspeglar någon absolut sanning om tillvaron. Det betyder att vi aldrig kan få svaret på frågan "hur" annat än på formen "som om...". ändå har detta på intet sätt minskat vårt intresse för att utveckla och förfina teorierna om universums funktion. Den möjligheten att vi kanske aldrig kan komma fram till en absolut sanning om avsikten, borde därför inte hindra oss från söka utveckla nya tankar i denna riktning.

Om nu fysik liksom all naturvetenskap är ett sätt att se, kan vi naturligtvis komplettera denna med att söka se varför. Det är då uppenbart att det kommer att vara av största vikt hur vi uppfattar både oss själva och kosmos. Idén att människan är viktig för kosmos finns närvarande i praktiskt taget alla kulturer, möjligen med undantag för vår egen.

När den geocentriska tanken utmönstrades i och med Kopernikus, utmönstrades också idén om människan som skapelsens krona. Darwins utvecklingslära gör oss till ett resultat av slumpmässiga faktorer som formas av omgivningens tryck. Till slut är vi reducerade till karnivorer i tillvarons utkant. Känslan av sammanhang med, och därigenom ansvar för, skaplesen har försvunnit. För oss är snarast kosmos till för vårt eget välbefinnande: en naturtillgång att exploatera, just det som Bacon ursprungligen pläderade för.

Men om vi accepterar teleologiska beskrivningar, kan dessa till synes mekaniska förhållanden få en helt annan innebörd, som återger ett skapande förhållande mellan människa och kosmos. Om vi erkänner, eller bara igenkänner, människan som andlig varelse, försvinner motsättningarna utan att någonting väsentligt behöver uppges i beskrivningen annat än dess pretention på fullständighet (eller potentiell fullständighet).

Etiken och den fria viljan

För att närma oss moralen i naturvetenskapen måste vi kort diskutera den fria viljans problem.

Det moraliska handlandet måste utgå från, att vi har ett visst mått av fri vilja. Därom torde de flesta vara överens. Man kan naturligtvis rent logiskt alltid förfäkta en "superdeterminism", enligt vilket alla våra handlingar liksom alla överväganden och impulser, som utlöser dessa, är förutbestämda. Men det blir tämligen ointressant att diskutera saken då, eftersom man bland annat inte kan övertyga någon att ändra mening, som ändå inte skulle ha gjort det. Vårt tänkande blir en serie absurditeter.

Den fria viljan måste sökas i en rent existensiell upplevelse av till- varons grund, en upplevelse vars kvalitet dock kan omfattas av ett flertal.

På senare tid har man menat att tänkandet till dels är en materiell process, en rörelse i den finare materien som manifesteras på molekylär nivå. De flesta torde vara överens om att viljan djupast upplevs först i tankar och kroppsrörelser; tänkandet föregår ofta kroppsrörelsen. Det är i denna upplevelse, tror jag, som t.ex. Descartes berömda existensiella credo bottnar: "jag tänker, alltså finns jag". Dvs mitt jag finns som viljeyttring, och det manifesteras först i tänkande (åtminstone i vuxen ålder).

Denna upplevelse av att vi har en fri vilja (hur fri kan diskuteras) leder till upplevelsen av ansvar via växelverkan. Det är här den etiska aspekten på tillvaron kommer in. Vilka motiv leder fram till olika viljeyttringar och vilka konsekvenser får dessa viljeyttringar?

Motiven kan karaktäriseras som mening. Mening innefattar: innebörd, avsikt, betydelse och värde 7. En av de viktigaste komponenterna här är värde. Det som har stor betydelse har stort värde. Meningen är därför kopplad till det jag fäster stort värde vid. Det jag avser, det min handling syftar till, är det värde jag strävar mot. Det är detta som leder till vår moral och etik.

Djupast sett skulle vi därför kunna säga, att det är den mening vi tillmäter tillvarons olika aspekter, som ger upphov till vår moral. Om egot är det mest värdefulla, blir detta vår mening. Om någonting större, som vi är delaktiga i, blir värdefullare, blir det i stället vår mening. Således kan familjen, nationen, mänskligheten, naturen, planeten... alla utgöra värdemål som leder till den moral som vi ytterst kommer att utrusta oss med i livet.

Denna tankegång kan utvidgas till att omfatta de underliggande nivåerna, dvs det vi kallar materien. Materien kan uppfattas som atomernas mening, på liknande sätt som det på vilket våra livstrådar i samhället tvinnas till den väv som utgör meningen med våra liv. Därmed blir hela kedjan, från de minsta byggstenarna till universum som helhet, fylld av moraliska, etiska förbindelser. I detta synsätt finns uppenbarligen en kraftfull potential för ett nytt förhållande till naturen.

Det är nu uppenbart att teleologi, dvs finala orsaker, hänger intimt samman med moral. Finns ett syfte, ger detta en mening åt fenomenet och denna mening uppfattar vi som förståelse på ett djupare emotionellt plan. Denna mening leder också till ett etiskt förhållningssätt.

Kunskap som makt

När fysikerna (liksom naturvetarna i gemen) skall ta fram ny kunskap, använder de sin fria vilja för att kunna utföra så många experiment som behövs för att fastlägga teorin. Det betyder att moraliska betänkligheter måste lämnas därhän, för att dessa experiment skall kunna utföras. Kunskapen söks för sin egen skull, den får ett värde i sig, något som har lett till en situation, som det under det senaste seklet blivit allt mer problematiskt att hantera. Eftersom kunskap är makt, följer av detta att vetenskapen i själva verket söker makt för dess egen skull. Detta är det allvarligaste dilemmat i vår tid.

Den kunskap vi skaffat oss är ett uttryck för detta sökande efter makt: makt över naturkrafterna, över atomkärnorna, över generna, över befruktningsmekanismerna, livsfunktionerna som hjärta, lever, njurar, lungor, makt över psyket med drogers hjälp, makt över sjukdomar.... Men varför och till vad skall vi ha denna makt? För att tillfredsställa våra begär och drifter, alltefter som de skiftar med modets och politikens växlingar? För att söka skjuta upp att få ta konsekvenserna av vårt egoistiska handlande?

Det är uppenbart att naturvetenskapen, genom att söka enbart "know how" och inte "know why" har uteslutit den växelverkan mellan observatör och objekt, som leder till en funktionell moral. Värdet finns inte klart definierat.

Naturvetenskapen anses objektiv, dvs den är skild från värdeomdömen och därmed amoralisk. Kanske hänger detta samman med, att vi i västerlandets kristendom allt sedan renässansen har valt att skilja mellan det profana och det heliga.

Men naturligtvis finns här ändå ett värde: förutsägelsekraften, makten, det som är centralt i kunskapssynen. Den moral som kommer ut är maktens moral, den "kraftfullaste förutsägelsens" herravälde. Men makten bör givetvis inte vara ett värdemål utan ett medel. Medlet skall inte vara meningen.

Monod, som tidigare citerades, menade att först i valet av den objektiva kunskapen som högsta värde, når människan sin frihet att själv utforma sin framtid. Som vi sett är detta bara delvis korrekt. Den amoraliska objektivitet som Monod pläderar för, måste i sig själv definieras genom de vetenskapliga kriterierna, vilka alla ansluter sig till idén om "kunskap som makt".

Men eftersom den s.k objektiva kunskapen, som vi sett, inte leder till någon absolut sanning, utan enbart speglar denna strävan till makt, vore det fullt förenligt med vår högsta visdom att balansera denna maktsträvan i en under alla förhållande självvald kunskapssyn med ett kriterium i vilket meningen blir tydlig. Denna mening kan "objektiviseras" genom konsensus.

Dessvärre tycks ingen längre veta vad meningen med livet är. Inte heller kan vi därför veta vad som är "det goda livet". Det "objektivt goda" (i den gamla meningen) tenderar att bli en parodi på sig självt: ett frosseriets och hedonismens Schlaraffenland. Det goda måste ha ett syfte, ett mål som går utanför den fysiska begärstillfredsställelsen. Vi har överlämnat åt den enskilde individen att själv bestämma över vad han vill göra med den makt, som den naturvetenskapliga kunskapen givit. Men det blir allt mer uppenbart, att vi tillsammans måste söka en ny mening, ett svar på frågan "varför", annars närmar vi oss ett tillstånd där naturen hotas att förintas, och med den vi själva.

För att kunna göra detta, tror jag att vi måste skaffa oss en annan kunskapssyn. En kunskapssyn där de moraliska och praktiska aspekterna bägge ingår som oupplösliga beståndsdelar i själva kunskapen. Det innebär samtidigt att det som är profant och heligt inte längre kan skiljas åt. Naturen måste åter bli "helig", och den kan bli det genom att infogas i en meningsfullhet. Det är möjligen utopiskt, men det är värt ett rejält försök. Och, som vi har sett, så har kunskapssynen förändrats tidigare.

En ny kunskapssyn

Jag nämnde tidigare att en möjlighet skulle vara att införa teleologi i naturvetenskapen på ett direkt sätt. Denna möjlighet borde utforskas ytterligare. Det förefaller mig emellertid som om grundproblemet ligger i den definition av kunskap som är utgångspunkt för den moderna naturvetenskapen. Detta är ett svårt problem, eftersom den samtidigt ger oss nyttig kunskap, som vi behöver när vi skapar samhället och den teknologi, som vi omger oss med.

Bacons motto "kunskap är makt", leder som vi sett till kravet på förutsägelsekraft. Ironiskt nog brukar man alltid urskulda vetenskapens och teknikens negativa konsekvenser med uttryck som: "det var omöjligt att förutse!" Detta hänger återigen samman med idealiseringen av begreppet lokalitet. Fenomenens koppling till de större helheter i vilka de ingår försummas.

Varje nivå ger meningen åt sina beståndsdelar, precis som väven är inslagets och varpens mening.

Vår uppgift att undersöka förutsättningarna för att införa en ny kunskapssyn innebär då: kan vi hitta andra definitioner på vad som är kunskap? Finns det alternativ till Bacons motto, som tar hänsyn även till helheten?

Några förslag skulle kunna vara:

Låt oss ta fasta på den sista formuleringen och försöka se hur en kunskapssyn baserad på denna skulle te sig.

Ansvar pekar tillbaka mot forskaren och kräver en motprestation av honom/henne. I själva verket borde ingen kunskap finnas som inte reflekteras tillbaka på forskaren, så att han/hon direkt får ta konsekvenserna personligen av kunskapen. Endast forskning som leder till hanterbart ansvar accepteras. Med ansvar följer makt, ofrånkomligen, men det är inte tillräckligt. Skillnaden mellan de två kunskapssynerna kan illustreras på följande sätt:

Naturen, objektet, kräver någonting av sin observatör. Ansvaret innebär ett nytt förhållande. Människan är en del av naturen, och kunskapen är en dialog mellan två parter. Denna dialogsituation utgör en helhet.

Strävan efter makt aktiverar endast viljan, och leder till en viss typ av kunskap - en viss typ av vetande. Ansvar aktiverar också samvetet - samvetandet. Och samvet(and)et är bl.a. vetandet om helheten och delarnas relation till den.

Kriterierna på kunskap kommer i detta fall att modifieras, och förutsägelsekraften får därigenom intressant nog en ännu mer central roll, samtidigt som den förändras. I stället för att enbart fråga "hur" måste vi samtidigt fråga "och vilka konsekvenser har det". Vi måste bryta igenom den barriär, som kommer från lokalitetskriteriet och söka fenomenens relation till de olika helheter, i vilka de ingår. Om vi kan göra en förutsägelse som inte samtidigt leder till ett klart definierat ansvar, dvs inte kan förutsäga konsekvenserna av fenomenet för de närmast överliggande och underliggande helheterna (nivåerna), så är det inte vetenskap ännu. På så vis berör t.ex. införandet av kemiskt främmande ämnen i naturen (miljögifter) inte bara den cellulära och molekylära nivån, utan också risken för olika arters utplåning.

Genom att definiera kunskap som ansvar blir vi människor inte längre herrar över naturen utan förvaltare av den. För den religiöst lagde kommer ansvaret kanske att ytterst förknippas med den Gudomliga viljan. Den konfessionslöse kan välja att söka ansvaret relativt en högre nivå: ekosystemet, planeten, solsystemet, universum, liksom mot underliggande nivåer: organ, celler, molekyler... Dessa olika nivåer av helheter definierar en relativ teleologi för delarna, som vi tidigare nämnde. Det är denna teleologi som går han i hand med med moralen och som i sin tur materialiseras i ansvaret. Dessa två sätt att närma sig ansvaret behöver inte alls strida mot varandra.

Det är alltså lokaliteten, som i sin extrema form leder till reduktionism, som är det kriterium som utesluter en teleologi av ovanstående slag. Reduktionism innebär, att jag inte behöver bry mig om helheten. Jag känner därmed inte heller något ansvar, särskilt som jag sysslar med upprepningsbara fenomen. Inte ens ett unikt värde finns då i allmänhet hos objekten.

Det är i detta avskiljande av delen från helheten som grunden till ondska ligger enligt praktiskt taget alla andliga system. Det är därför inte särskilt förvånande, att den typ av vetande som utvecklats ur den nuvarande kunskapssynen, i vilken reduktionismen spelar en så stor roll, i hög grad utnyttjats och utnyttjas i korrupta syften, och att även de ytligt sett mest lovvärda syftena ofta tycks ha negativa oförutsedda följdverkningar.

Ovanstående analys leder till slutsatsen att vi befinner oss i ett dilemma. Den typ av kunskap som ger oss makt baseras på lokalitet och leder till reduktionism, med alla dess negativa konsekvenser. Om vi insisterar på att vilja ha denna typ av kunskap, förs vi in på vägar som leder till ondska. Först mot omgivningen och därefter mot våra medmänniskor och till sist även mot oss själva.

Om vi å andra sidan ger upp lokalitetskravet, kan vi inte längre göra samma anspråk på kontroll, eftersom vi inte kan vara säkra på att vi känner till alla förutsättningar, som ingår som (effektiva) orsaker i ett fenomen.

Men om vi nu ersätter avsaknaden av kännedom om några av de effektiva orsakerna med finala orsaker, som då alltså återfår en plats i teorierna, kommer vi in i en situation som kan leda i önskad riktning. Dessa finala orsaker relaterar ju bl.a. till den teleologi som kommer ur anpassning till helheterna. På så sätt blir kunskapen liktydig med ansvar snarare än med makt.

Naturligtvis kan det här skisserade förslaget knappast ännu uppfattas som praktiskt. Det är dock en allvarligt menad ansats till en debatt om kunskapens natur och de kriterier som definierar den, för att vi skall kunna närma oss en annan kunskapssyn, där det moraliska och det praktiska förenas i en oupplöslig helhet. Först då tror jag att våra ansträngningar att skapa drägliga förhållande för planeten och alla människor kan bära frukt.

Referenser och fotnoter

1. J. Monod: Slump och nödvändighet. Aldus (1972)}

2. S. Weinberg: De tre första minuterna, Prisma (1990)}

3. Eddington, A.S., The Nature of the Physical World, Cambridge University Press (1935).}

4. N. R. Hanson, Patterns of Discovery, Cambridge University Press (1985)}

5. P.A.M. Dirac i P Buckley and F D Peat,A Question of Physics, Routledge \& Kegan Paul, London and Henley (1979), p 39.

6. J. D. Barrow, and F. J. Tipler, The Antropic Cosmological Principle. Clarendon Press. Oxford (1986)}

7. Denna diskussion bygger på D. Bohm,Unfolding Meaning, Emmisary Information International, London (1985), samt D. Bohm, privat diskussion.

8. När kunskap definieras som makt, bli objektet=subjekt, dvs underordnat experimentatorn/observatören.