Att söka ny mening

Håkan Snellman


Teoretisk fysik
KTH


© H. Snellman, 1991. Publicerad i GNOSIS 1-4, 1991


Är fysiken och naturvetenskapen på väg att återhämta sig från baksmällan efter det Darwinska ruset, då allt uppfattats som tillkommet av slump och nödvändighet, till en syn på tillvaron där meningen åter kommer i centrum? Ett flertal ledande vetenskapsmän har på senare tid vittnat om att naturvetenskapen i sig inte leder till någon världsuppfattning där meningen med tillvaron kommer fram. Egentligen är ju detta inte heller så konstigt eftersom den bara ställer frågor som "hur" och inte "varför".

En av de forskare, som uppfattat bristen på mening i den naturvetenskapliga världsbilden, inte bara som en personlig angelägenhet utan samtidigt som ett allvarligt hot mot hela vår kultur, är David Bohm, engelsk teoretisk fysiker, numera professor emeritus på Birkbeck College i London1.

En samling uppsatser kring Bohms idéer har nu kommit ut i bokform, och den som känner sig attraherad av dessa frågor får dem belysta från många utgångspunkter i The Search for meaning, the new spirit in science and philosophy Crucible, Wellington, 1989, (" På spaning efter mening, den nya andan i vetenskap och filosofi") redigerad av Paavo Pylkkänen. I denna trehundrasidiga volym ryms ett tjugotal bidrag av naturvetare, medicinare, språkforskare och filosofer m.fl som alla söker en belysning av sina intresseområden i de tankar om "mening" som Bohm har arbetat med.

Bohm började redan på femtiotalet att arbeta med olika ansatser till en tolkning av kvantmekaniken, som kunde innehåll en realism som var konstruktivt föreställande. I slutet av sextiotalet kom han i kontakt med den indiske mystikern och vishetsläraren Krishnamurti, som bland annat var verksam i Beckwood Park. Genom denna kontakt, som har resulterat i bl.a. böcker och videofilmer, kom Bohm att söka efter källan till vår tids problem i en felaktig mental attityd - någonting i vårt tänkande har gått snett.

En av dessa saker är att vi okritiskt accepterat att begreppet mening inte längre får plats i den naturvetenskapliga bilden av tillvaron, som alltmer kommit att utgöra ett sorts metafysiskt tankekomplex med anspråk på att få monopol på vad som får tänkas och sägas. Allt som inte är naturvetenskapligt grundat anses "flummigt". Detta synsätt har under vårt sekel resulterat bl.a i filosofins utveckling i extrema riktningar som den logiska positivismen mm. Att detta naturvetenskapliga tankesystem bara är en godtycklig konvention förtigs eller glöms bort. Vi har höjt den upp till idealens sfär och förlorat kontakten med dess ursprung i en utilistisk princip. Snart tänker vi på det sättet utan att ens märka det.

I denna situation börjar nu allt fler människor upptäcka att väsentliga värden inte längre har någon plats i tänkandet. Moraliska och etiska frågor har från början uteslutitis ur naturvetenskapen och därefter gradvis trängts undan även inom andra dicipliner. Men de tränger sig nu allt mer pockande på, så att säga utifrån.

Bohms sätt att närma sig dessa frågor utgår från hans analys av begreppen "mening och information".

Utgångspunkten för en diskussion av mening, säger Bohm, är att mening innefattar betydelse, syfte, avsikt och värde. Det som har stort värde för mig är betydelsefullt och ger ett syfte åt mina handlingar. Vad jag menar är vad jag avser, vad jag syftar till. Mening är dessutom oupplösligt förbunden med information. Rent praktiskt betyder det här att den har med form att göra. Information är en skillnad i form som gör skillnad i innehåll, dvs mening. Ett exempel på detta kan vara bokstävernas skilda former som ger olika mening åt trycksvärtan.

Vad Bohm med det här resonemanget vill försöka ge en ny belysning åt är bland annat förhållandet mellan det mentala och det fysiska. Han menar att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa två sidor av verkligheten. Idén om psyke och kropp som två åtskilda begrepp är främmande för honom. Han vill i stället uppfatta det så att det materiellas form - och allt materiellt har en form - insatt i ett sammanhang skapar en mening på den mentala nivån. Detta led betecknar Bohm soma-signifikans (av soma = kropp och signifikans = betydelse).

Den andra riktningen, då det mentala, betydelsen av det vi ser, påverkar det fysiska kallar han signa-somatiskt. Dessa två begrepp sammanfogar det mentala med det materiella i bägge riktningar. De är tänkta att bl.a. beskriva hur vi reagerar på impulser i yttervärlden framförallt via den mening vi ger dem.

Om jag ser en skugga på marken en mörk kväll, kan jag tro att det är en rånare. Hela mitt inre gör sig då berett att möta faran. Men så ser jag att det bara var en enbuske. Genast förändras hormonproduktionen och muskulaturen i mitt inre slappnar av.

Att vår uppfattning av världen, t.ex. som "naturresurs", dessutom i allra högsta grad påverkar vår omgivning, torde väl med dagens ökande miljömedvetenhet vara uppenbart.

I Bohms synsätt är tillståndet i kroppen en spegling av tillståndet i världen omkring oss, så som vi ger detta tillstånd mening och vice versa.

Denna relation diskuteras också utförligt i ett bidrag av Larry Dossey, M.D. och adjungerad professor i medicin vid North Texas University.

Dossey är intresserad av just tvåvägskorrespondensen mellan oss själva och omvärlden. Han diskuterar i Bohms termer hur fenomen som psykosomatiska sjukdomar uppstår, genom den mening som intrycken skapar i oss och som leder till olika aktivitieter i den fysiska kroppen, först på nivå av nervsystemet och sedan via hormonsystemet vidare ut i den fysiska kroppen. Han tar de i västerlandet utbredda hjärt-kärlsjukdomarna som exempel. Men han diskuterar inte bara hur patienternas uppträdande påverkar de fysiologiska förändringarna utan också hur dessa patienter ser på tillvaron i termer av t.ex. aggressivitet och cynism, dvs vilken mening världen har för dem. Att sjukdomen som fenomen i sig också skulle kunna ha en mening för patienten som är positiv, är enligt Dossey inte ens tänkbart i den moderna läkarvetenskapen. Alla sjukdomar är per definition något dåligt, något ont. Dossey utmanar den synen och menar att läkekonsten måste studera de här frågorna på nytt, utan förutfattade meningar.

Som ett medel att nå ett helande av samhället vill Bohm peka på möjligheten av att utnyttja dialogen. Själva essensen i allt varande är flödet av mening, och detta flöde är en generaliserad form av kommunikation. I samhället är kulturen, som just ger gemensam mening, den grundläggande meningsbäraren. När samhället bryts ner i separata nationer, religioner, ideologier osv så uppstår en mängd underkulturer som i det stora hela är okunniga om varandra. Allt faller därför samman, eftersom ingen gemensam mening finns. Vad som behövs i vår tid är en genuin dialog. En dialog är ett fritt flöde av mening mellan människor. Genom en dialog, menar Bohm, kan vi åter komma att få gemensam mening. Och den verkliga styrkan i mening är att den fullständigt organiserar vårt väsen.

Nu skall ingen tro att Bohm bara är en torr teoretiker. Han reser själv runt i olika länder och arrangerar sådana här dialoger. Senast nu i juni 1990 ägde en rum i Norge.

Bohms teorier leder också till en förändring vad gäller begreppet ordning. Med ordning förstår man enklast det grundläggande sätt på vilket vi bestämmer oss för att strukturera vår upplevelse av världen.

För Aristoteles var t.ex. ordning bestämd av vilka fyra orsaker som styrde ett fenomens uppträdande: den materiella orsaken, den formella orsaken, den effektiva orsaken (det vi numera helt enkelt kallar "orsaken"), och den finala orsaken - syftet. Senare införde Descartes en ordning som helt enkelt bestod i att låta det materiella representeras av punkter ordnade i ett koordinatsystem. Det mentala, själsliga, är hos Descartes någonting helt skilt från det materiella, och i kontakt med detta endast via människans tallkottkörtel. Den Cartesianska ordningen för det materiella har sedan modifierats av fysikens utveckling, men ligger än idag till grund för den ordning används inom naturvetenskapen.

Arleta Griffor, som är religionsfilosof, intresserar sig i ett av sina bidrag för just den förändring vad gäller begreppet ordning som Bohms teorier leder till. Bohm har nu istället för den cartesianska ordningen infört två begrepp som på svenska skulle kunna betecknas den invecklade ordningen (the implicate order. I svenskan finns ordet plissera som betyder vika, vecka. Av lättförståeliga skäl har jag föredragit översättningen "veckla") och den utvecklade ordningen ( the explicate order). Den utvecklade ordningen är den som manifesterar sig på den fysiskt sinnliga nivån i varje ögonblick. Under denna ordning finns en i allt subtilare (subtil= finmaskig, underliggande väv) lager arrangerad invecklad ordning av omanifesterad verklighet.

Ett exempel kanske kan klargöra något om hur begreppen är avsedda att användas.

Låt oss tänka oss ett bibliotek fyllt med böcker. Det har en fysisk struktur och en mening tagen på en viss nivå av betydelse. Men varje bok, som ytligt sett är en materiell enhet i biblioteket, innehåller, invecklat i bladens, sidornas och radernas arrangemang, en oerhörd meningspotential. Vi måste veta att slå upp boken och avkoda meningen, för att den bli skall bli uppenbarad - utvecklad - för oss. Bokens författare har genom sitt arbete vecklat in den verklighet han vill beskriva för oss i sidornas, radernas och bokstävernas arrangemang, så att boken är fylld av den mening, som han vill förmedla.

Griffor belyser i sin artikel det nya sätt att se på relationen medvetande-materia som Bohms idéer om den invecklade och utvecklade ordningen ger upphov till. I själva verket kunde man kanske säga att en människa, genom sin genomlevda historia, är ett stycke invecklad ordning, som, allt eftersom mer erfarenhet läggs till, blir en annan varelse dag för dag, inte bara i fysiskt avseende utan lika mycket i mentalt avseende. Det som är vårt problem, och samtidigt vår tillgång, är att vi kan välja hur vi vi vill att historien skall invecklas i oss. Därför kan vissa personer klara sig mer opåverkade av svåra lisvsituationer än andra beroende på vilken mening de väljer att låta händelserna de deltar i ha.

Ett av Bohms bekymmer med den moderna vetenskapen har just varit att kvantmekaniken "inte kunde tränga bakom det skenbara". Den förhärskande tolkningen av den kvantmekaniska formalismen, Köpenhamnsskolans tolkning, utvecklades av Bohr, Heisenberg och Pauli i slutet av tjugotalet. Paavo Pylkkänen diskuterar i ett bidrag denna tolkning i termer av Platons liknelse om grottan i "Staten". Kvanta har en för sinnena blott skugglik, halvt overklig existens i denna tolkning, härav hans väl funna uttryck "Cave Mechanics" (i stället för Wave-Mechanics).

Ansträngningar från Bohm att skapa en ny struktur bakom kvantmekaniken har betydelse för vår förståelse av problemet medvetande-materia. För att beskriva denna relation menar Bohm att allt mentalt till en viss del är materiellt, om än på mycket subtil nivå, och att omvänt allt materialitet har en mental aspekt. I kvantmekaniken återfinns denna aspekt enligt Bohm i den s.k. kvantpotentialen, som är en speciell term som uppkommer om man skriver om den grundläggande kvantmekaniska Schrödingerekvationen som en ekvation för en lokaliserad partikel. Denna omskrivning är formellt sett okontroversiell och går tillbaka på arbeten av den franske fysikern de Broglie redan i kvantmekanikens barndom.

Men vad Bohm särskilt trycker på är, att kvantpotentialen ger information från partikelns hela omgivning. Han jämför t.ex. elektronen med en båt som styrs av roder och åker med sin egen energi via motorerna, men som får sin information från en radar som söker av omgivningen. Denna information påverkar båtens kurs och är en bakomliggande orsak till båtens färdväg.

Bohm har själv och tillsammans med medarbetare i flera arbeten beskrivit hur kvantmekaniken på detta sätt kan ges en ny tolkning, som på det matematiska planet inte avviker från den vanliga kvantmekaniken, men som ger en realistisk bild av vad som sker. Priset för detta är, att den information, som den speciella termen ger, förmedlas ögonblickligen. Detta sker i konsekvens av ett matematiskt teorem som den irländske fysikern John S Bell visade 1966.

Tekniskt kallas detta fenomen "ickelokalitet" och ytligt sett strider något sådant mot Einsteins postulat om att ljushastigheten är den största hastighet med vilken vi kan överföra (för oss användbar) information. Men den här typen av information används bara av elektronen. Bell har länge själv varit positiv till Bohms idéer men i övrigt har vetenskapssamhället visat ett ganska kyligt intresse för detta tolkningsförslag. Som jämförelse kan nämnas att betydligt större intresse har visats ett annat, i många avseende betydligt kontroversiellare tolkningsförslag, som brukar kallas "mångvärldstolkningen" och som säger att tillvaron i varje ögonblick splittrar upp sig i en serie parallella universa.

Är det verkligen sannolikt att till synes elementära partiklar, som elektroner, skulle kunna ha ett medvetande? Ja, Bohm menar att de minsta partiklar vi för närvarande kan studera, som elektroner, kvarkar etc fortfarande är långt ifrån elementära, utan komplexa, sammansatta objekt. Mellan de minsta storleksordningar som vi nu kan studera (10-17m) och de minsta storleksordningar som är förenliga med den nuvarande fysikens lagar (dvs den så kallade Plancklängden = 10-35m), kan vi ha många nivåer av struktur. Kvantpotentialen kan enligt honom uppfattas som ett uttryck för en sådan sammansatt elektrons medvetande, även om detta medvetande är ganska rudimentärt. När materien byggs upp av elektroner och kvarkar till komplext organiserade strukturer, som i biologiskt material, så kan mer utvecklade former av medvetande manifestera sig.

För att detta synsätt skall vinna terräng behövs naturligtvis experimentella förutsägelser och resultat som stöder dem, såsom det alltid är i vetenskapen. Dit är det ännu så länge en bit kvar. För närvarande får Bohms teorier ses som ett konsekvent försök att skapa en ny ordning och en ny struktur för tillvarons mest grundläggande nivåer, i syfte att nå fram till en verkligetsbeskrivning som överbryggar klyftan mellan det materiella och det mentala.

Bohms inflytande har sträcks sig långt utanför fysikernas led, och många forskare har tagit hans tankar som nya utgångspunkter i sitt arbete.

Bohm har bl.a. vid flera tillfällen påpekat att det är vårt sätt att skapa absoluta storheter inom religion, filosofi, etik osv som är en av källorna till våra konflikter, både inom oss och i våra mellanmänskliga relationer. Genom att vi klamrar oss fast vid dessa absoluta storheter avskärmar vi oss från möjligheten att söka ny mening i våra liv, något som är själva grunden för att kreativa möjligheter skall öppnas för oss. Detta problem har till och med en tendens att påverka hela naturvetenskapen, som Bohm vill beteckna som en aktivitet av kreativ "perception-kommunikation".

Ett exempel på detta inflytande är ett bidrag i den nämnda boken av John Briggs and Frank McCluskey om "sökandet efter omnivalent mening".

Författarna redogör för ett experiment där de via en serie om tio frågor ledde personer att stegvis evaluera innebörden i de fixerade meningar de skaffat sig. Frågorna var alla av grundläggande slag såsom "Vad är lycka?", "Vad är sanning?" "Finns det något efter döden?" osv. Genom att i dialog med sig själva och andra penetrera dessa grundläggande frågor kunde försökspersonerna komma in i ett nytt förhållningssätt till dem. I stället för att envist hålla fast vid vissa absoluta meningar såg de hur meningar i "oräkneligt" antal konvergerade mot dessa frågor på ett sätt som författarna vill beskriva som "omnivalent", omfattande mängder av mening. Därigenom kunde försökspersonerna återvinna sin kreativa förmåga inför svåra livssituationer.

Nu kan många av de olika meningar som kan associeras till ett begrepp i förstone tyckas vara paradoxala och motsägande. Men varje människa tycks enligt Briggs och McCluskey ha möjlighet att komma i kontakt med ett tillstånd där ny mening kan skapas oavbrutet.


1. David Bohm avled 1994.